den nya röran

Slog mig igår när jag skulle lägga mig att jag till och med saknar trafikstockningen på väg hem till Kyengera med Mabel och då kan man ju undra varför man håller på och saknar allting hela tiden. Det är ju mitt stora dilemma - och, visserligen, delvis drift - det här att jag alltid längtar annanstans. Just nu är jag i en intensiv och skön period av hemmavurmande & min förhoppning är att den är ihållande, men det betyder ju inte att andra platser förlorat betydelse eller att jag inte kan längta dit också. Ibland kan jag tröttna på att jag blir så uppfylld av saker (människor, ställen) och att allt man vill inte alltid går ihop. Erik har kanske möjlighet att få en post-doc-tjänst i något av de länder där jag alltid trott att jag vill bo ett tag, typ Uganda, och jag skulle kunna frilansa som journalist. Men min allra största längtan just nu är att gro fast lite här. Skapa vardag. Träna mig på att vara mindre rastlös. Stanna större del av år i Sverige. Få lite struktur, uppleva årstider och träffa mina vänner oftare och mer. Kanske få barn, utvecklas inom ett jobb istället för i sidled hela tiden. Men det betyder ju inte att jag vill släppa allt det där andra. Jag vill vara mycket och länge där jag och är, samtidigt se nya platser på jorden & dessutom åka tillbaka till många av de ställen där jag en gång varit. Ska bara ändra proportionerna lite. Tar steg åt håll som jag tidigare inte ens trodde att jag skulle vilja titta åt. Och lika stark som längtan att sitta fast i korsningen vid marknaden i Natetee i Mabels bil är suget efter Bälinge i helgen med vänner. Det handlar faktiskt inte om att inte vara nöjd, jag är otäckt nöjd med allting nästan hela tiden.

Och världarna hör ju ihop. Förutom besök från Irak och Nigeria på jobb idag kom två av mina arbetskamrater som ska till Afrika på måndag in på kontoret. En ska till Kampala bara för att hälsa på - och lämna foton och hälsningar från mig till systrarna på Dewinton Rd. Den andre ska arbeta för jämställdhet i anslutning till den kongolesiska arméns verksamhet, hon har fått en EU-tjänst som gender adviser i Kinshasa. Och även om det egentligen inte går ihop det där med att vara hemma och vara borta så gör det kanske det i alla fall. Så länge man kan relatera till andra människor och deras historier, lyckas skaffa sig vardag borta och intensitet & nytänk hemma och inte tror att allting är så hopplöst annorlunda eller direkt blir tristare/mer spännande beroende på geografisk närhet/avstånd. Längtan tror jag är något i grunden sunt och kan man längta åt olika håll och kanter samtidigt får det vara ok så.

Foto t.v. av Natasha, Mabels dotter, fascinerad av alla mina portioner banan med passionsfrukt (sprungit till Expert på Triangeln fem i sju och framkallat några foton, fixat och trixat sedan Marika lovat att titta förbi sekreterarbyrån där Mabel jobbar), t.h. av mig från läsplatsen i mitt fönster i Malmö.