Laxpaté allena
Malmö är TOMT och mina vardagar tomma. Här finns ingenting av det jag vill ha just nu av nära vänner och riktigt hemmahäng, persiska mattan för att dansa till Lili Allen och sydafrikansk funk/electro, dubbelsängen och frukostar med E. Haft ännu en fredag när jag skyndar mig upp till Gbg till folk som redan väntar hemma i lägenheten (Steve och Sue bjuds på mat från laotiska stället & massa ostar) och ännu en söndag när jag stannar en extra natt i dubbelsängen och tittar på sex-and-the-city-dvd-boxen.
Nu sitter jag vid ett köksbord i ett tomt kollektiv och äter Käck i påse nästan maniskt. (J är i Östersund, V på Urkult, K i Sthlm, F någonstans, S har flyttat; hennes rum - det med kakelugnen och burspråket, djupröd sammetssoffa och skira turkosvita gardiner - är tömt och nästa man har inte hunnit flytta in). Man får inte längta till hösten eller tycka bra om ett väder där det sällan blir mer än sjutton grader varmt, men jag gör det lite ändå.
Jobbet är absolut roligast här och det säger faktiskt mer om jobbet än hur trist jag har det i övrigt den här veckan; de gånger det funkar (inte när man ska faxa till Etiopien och det bara strular eller läkare som ska skriva intyg är på semester) är det löjligt bra och jag är faktiskt rätt bra på att mota bort prestationsångesten. Men även där är det tomt, det är bara jag och Krister och människorna på Röda Korsets behandlingscenter för krigs- och tortyrskadade som är där.
Läser Sydsvenskan och Tromb när jag kommer hem, äter laxpaté och avokado och försöker njuta av det som jag egentligen är så bra på, att vara själv. Saknar mest allting annat. Jobbdagarna blir långa när det är såhär, att man längtar annanstans och det värker fortfarande i mig av barnlängtan efter helgens möten med randiga och prickiga. Erik är hos Ville och hälsar på, jag saknar Dhanna och Linnea. Skulle nog vilja ha lite vanlig vardag helt enkelt. Malmö är varken spännande eller vardagligt utan har fastnat någonstans mittemellan.
Nu sitter jag vid ett köksbord i ett tomt kollektiv och äter Käck i påse nästan maniskt. (J är i Östersund, V på Urkult, K i Sthlm, F någonstans, S har flyttat; hennes rum - det med kakelugnen och burspråket, djupröd sammetssoffa och skira turkosvita gardiner - är tömt och nästa man har inte hunnit flytta in). Man får inte längta till hösten eller tycka bra om ett väder där det sällan blir mer än sjutton grader varmt, men jag gör det lite ändå.
Jobbet är absolut roligast här och det säger faktiskt mer om jobbet än hur trist jag har det i övrigt den här veckan; de gånger det funkar (inte när man ska faxa till Etiopien och det bara strular eller läkare som ska skriva intyg är på semester) är det löjligt bra och jag är faktiskt rätt bra på att mota bort prestationsångesten. Men även där är det tomt, det är bara jag och Krister och människorna på Röda Korsets behandlingscenter för krigs- och tortyrskadade som är där.
Läser Sydsvenskan och Tromb när jag kommer hem, äter laxpaté och avokado och försöker njuta av det som jag egentligen är så bra på, att vara själv. Saknar mest allting annat. Jobbdagarna blir långa när det är såhär, att man längtar annanstans och det värker fortfarande i mig av barnlängtan efter helgens möten med randiga och prickiga. Erik är hos Ville och hälsar på, jag saknar Dhanna och Linnea. Skulle nog vilja ha lite vanlig vardag helt enkelt. Malmö är varken spännande eller vardagligt utan har fastnat någonstans mittemellan.
Kommentarer
Trackback