Svårt att ha några invändningar
Runt omkring mig har det ofta relaterats till sommarpratarna. P1 och eftermiddag och sommar. I mitt något trångsynta huvud har det varit lite småborgerligt, lite klyschigt och ihop med lite möjligtvis inbillade krav på att gilla konceptet, prata om programmen och tycka något om dem har det gjort att jag har tagit ett steg tillbaka. Jag har ingen relation till sommarpratarna sedan tidigare och behöver inte ha det framöver heller. Framför allt är det nog det där med prat på radion jag har lite svårt för. Om jag lyssnar vill jag lyssna på musik, annars pratar jag hellre med människor, diskuterar hellre själv än lyssnar på P1.
I bilen på väg upp till Norrland förra året har Erik podversionerna av några sommarpratare inlagda och jag lyssnar. Flera på raken. Helt tagen. Trots att de podcastade programmen är utan musik, bara ett plongljud istället för en låt. Särskilt ett program biter sig fast och det är när Alice Timander pratar. Framför allt är det inte det där med hennes liv som foajémadonna och mingelräv som gör att man blir alldeles tagen, utan snarare hennes ålder och öppenhet, röst och förmåga att berätta historier. 90 år gammal och en stor symbol för alla diskussioner jag har haft om skillnaden mellan självförtroende och självkänsla.
När Alice och jag gick på bio hann jag aldrig se den, men i våras mutade jag Jacob till att få välja kanal den kvällen den visades på svt. Det är något med den kvinnan. Inte för att det inte finns andra människor som väljer att lägga fram sitt själsliv till allmän beskådning i media och annanstans, men antalet nittioåringar som gör det är få och det ger en inblick i ett tänk som jag inte känner till. Att våga stå för att man inte vet vad kärlek är trots att man nästan levt klart sitt liv, att stå för sin överklass och sin vilja att bli känd & sedd är starkt och blir starkt. "Först nu känner jag att jag duger" sa Alice Timander förra året och jag kan inte annat än tycka att det är lyckligt att hon faktiskt blev 91.
Povel Ramel vet jag inte om han någonsin sommarpratat men honom har jag en relation till ändå. Där är det lite tvärtom, inte mest musiken som binder utan framför allt texterna. Jag har en viss svaghet för gamla människor. Det tråkiga med gamla människor är att de dör (även om det inte är något förbehållet dem) men trots att det visst kan bli lite vemodigt är det är i alla fall en annan, mindre abrupt känsla när offentliga människor går bort. För mig finns de liksom kvar i samma form som innan. Och så länge folk hinner bli gamla är det svårt att ha några invändningar.
Citat från SvD.
Bilder från Scanpix. Lennart Nygren (Povel) och Henrik Montgomery (Alice).
Alice Timanders sommarprat från 2006 ligger nu på www.sr.se
(och jag har kapitulerat för hela sommarpratargrejen).
Kommentarer
Trackback