den nya röran

Visor kan vara så vackra att de svider. Samtidigt
är visor trygga och landar i mig i någon form av
igenkännande och hemhörighet. Mitt i all min
hets efter nya perspektiv och dragningen till det
som är annorlunda, icke-tradition och udda finns
det något i Fred Åkerström, Dan Andersson, Alf
Hambe, Taube, Ferlin, Cornelis, Bellman som
triggar igång någonting stort i mig. Jag har dragit
med mamma och pappa till St Gertruds innergård
och konsert med Sofia Karlsson. Det är tisdag och vi dricker rött och lyssnar och förundras samtidigt som man framför allt slås av att det är så enkelt. Rösten, tolkningarna, sångerna, platsen. Jag är uppvuxen med den svenska visan, både lyssnat och sjungit med trubadurvurmande föräldrar, och tror att den är ett koncentrat av vad som är bra med Sverige. Språket, naturromantiken, frispråkigheten. Det är musik som fyller det där utrymmet i magen som verkar vara till för att lagra känslor som ligger i registret varmt och gott och skönt.