den nya röran

(Dagen efter, hemma i Kyengera)

När vi kommer in på bb är han en timme gammal. Sara, kvinnan med den vackra stora magen, är nu mamma Sara och ser oförskämt pigg ut. Kojo väger 3,3 kilo och känns fjäderlätt när jag sitter i sängen och håller honom - full av förundran. Förlossningen gick bra och snabbt; han är lite blå vid ena ögat men ser väldigt frisk ut, har en platt och pytteliten näsa och händerna är alldeles bleka. Bebisar här är vita när de föds, den mörka färgen kommer först efter ett tag.

I torsdags var Sara så tung och trött att hon inte visste var hon skulle ta vägen, hennes mage var stor som om det vore trillingar. Hon kom in till oss på morgonen och klagade på smärtor och att utrymmet tagit slut. Under dagen fick hon så ont att hon åkte in till sjukhuset. Vi har skickat sms fram och tillbaka, undrar ibland om det är jag eller hon som varit mest exalterad. På söndagskvällen försökte Mabel ringa henne, men når inte fram & bestämmer sig för att åka in till sjukhuset och titta till henne. När hon kommer fram ligger Sara i förlossningsrummet och Mabel kan höra henne krysta. Efter en liten stund hörs barnskrik. Hon får vara med i rummet och meddelar oss: "baby boy!" och säger att vi kan komma om en halvtimme, då de beräknas vara klara. Vi har suttit på en liten bar vid trottoaren vid Nakulabye och väntat på telefonsamtalet. Antingen ska vi ut på Club Obligatto och dansa hela natten eller åka upp till bb.

Jag är helt tagen. Det lite kletiga håret, navelsträngen och det faktum att Sara och hennes mage nu har blivit två personer. Han ligger och suger på tummen i min famn och jag känner att jag också måste ha barn. Detta lilla naturliga mirakel. De ligger på ett eget litet rum där en faster har lagt ut en madrass i hörnet. Pojkvännen är inte där utan det är hon, Karin, Mabel och jag som är där. Vi tittar på när Kojo ammar för första gången innan vi åker hem.