Hygglig diktator och tyrannisk mamma - allt är inte som det ser ut
Så mycket här hela tiden. Sara, grannen med den vackra stora magen - drygt två veckor kvar - kan inte sova om nätterna på grund av familjeproblem. Vi kommer hem från bion och efter att ha förklarat att 50 procent av Ugandas befolkning (männen) är som Idi Amin: de gillar att styra & ställa och köra med folk berättar hon att det i hennes familj varit tvärtom. Mamman har trakasserat pappan och nu henne i elva år. Hon är #5 av nio barn och hennes mamma har vänt resten av familjen mot henne, kräver pengar, vill ta den lilla bit mark hon äger... Nu har mamman uppkallat deras hund - en av vildhundarna som stryker omkring här - efter hennes pojkvän och Sara är rädd att han ska få reda på det och annat skitsnack om honom & lämna henne. Jag protesterar naivt: Det kan han ju inte göra, ni ska ju ha barn ihop om ett par veckor, men hon är uppriktigt oroad - "här blir man kär i en person, men gifter sig med en hel familj", blir han inte accepterad tycker han nog inte att det är värt det. Hon har foton på dem tillsammans omringade av en massa hjärtan på sin mobil och menar att det inte är honom det är fel på, det är kulturen som är sån. Och det finns bra män, som hennes pappa.
Det är en egen historia; han blev mördad av rebellerna under Obote - blodiga år då också. Mabel har berättat om när Museveni tog makten 1986, hon gick på college här och kunde se stora delar av kuppen från sitt fönster. Militärer, skottsalvor, döda kroppar. Kusligt när man har hela spelplanen klar för sig, jag går upp och ner längs Parliament Avenue nästan varenda dag och rör mig i områdena hon berättar om. Jämfört med Amin-filmen, situationen i norr och konflikterna i länderna omkring är dagens södra Uganda ett underverk (som en flyktingansvarig på OPM, regeringen, sa till mig i veckan: "It is not easy to be an island of peace in a surrounding of confusion") och det är svårt att se Museveni som annat än en hyvens man, om än maktfullkomlig diktator. Mabel gillar honom men stödjer oppositionen av princip (21 år vid makten tillräckligt & demokrati att föredra).
Det är en egen historia; han blev mördad av rebellerna under Obote - blodiga år då också. Mabel har berättat om när Museveni tog makten 1986, hon gick på college här och kunde se stora delar av kuppen från sitt fönster. Militärer, skottsalvor, döda kroppar. Kusligt när man har hela spelplanen klar för sig, jag går upp och ner längs Parliament Avenue nästan varenda dag och rör mig i områdena hon berättar om. Jämfört med Amin-filmen, situationen i norr och konflikterna i länderna omkring är dagens södra Uganda ett underverk (som en flyktingansvarig på OPM, regeringen, sa till mig i veckan: "It is not easy to be an island of peace in a surrounding of confusion") och det är svårt att se Museveni som annat än en hyvens man, om än maktfullkomlig diktator. Mabel gillar honom men stödjer oppositionen av princip (21 år vid makten tillräckligt & demokrati att föredra).
Kommentarer
Trackback