den nya röran

Vi strosar runt en bit in i den etiopiska zonen, förbi ett litet ställe som säljer kaffe, när vi möter somalier som är kolossalt upprörda; en gravid kvinna har blivit misshandlad av en sjuksköterska när hon gick till hälsokliniken. Visserligen har hon bråkat tillbaka, men i min värld finns det inte att en människa inom sjukvården sparkar och slår en gravid kvinna med en käpp. Somalier blir dåligt behandlade i lägret, enligt dem själv och andra. En del av det jag har hört handlar om att de är lite "före", progressiva i sitt tänk, har små affärer och elektricitet och till och med tv i sin zon. De utvecklar sitt samhälle till något som inte liknar de andra områdena i flyktinglägret, de låter rätt mycket/är gapiga och äter mycket sötsaker och spaghetti - för att generalisera grovt. Vi möter kvinnan och hela hennes följe en liten bit längre fram på vägen, hon tar sig för magen, ojar sig och har fruktansvärt ledsna ögon. Snart vet "alla" i lägret vad som har hänt, många har åsikter om varför och somalierna tar det som ytterligare ett påhopp. "Vi kan ju lika gärna åka hem till Somalia så som vi blir behandlade här."

Denna kluvenhet; att de som ska hjälpa är de som kränker är det som gör mig mest olustig. Bara på mina tre dagar i Nakivale får jag en insikt i saker och ting som slår på flera håll. Mest är det positivt, av den enkla anledningen att hopplöshet, globala orättvisor och skruttomständigheter som man har flytt från är något som inte förvånar och som jag någonstans faktiskt fått förhålla mig till många gånger innan. Flyktingars erfarenheter handlar ju om just det. Men att då se att många människor mitt i allt detta lyckas skapa sig en hyfsad vardag som är - om än inte ok så ändå med möjlighet att le & skaffa små medel för överlevnad och sociala nätverk.


Det är inte bara nattsvarta hål, det är som under de åren man åkte ut till flyktingförläggningen hemma; varenda vecka var man förundrad över hur mycket kraft man fick med sig därifrån och hur stora delar ändå hamnade på +. Så dubbelt allting. Att sitta med en nioåring som flätar håret, skojar, kammar och sätter i spännen medan hennes mamma berättar deras historia om flykten från Kongo-Kinshasa. Att glatt umgås och dricka coca-cola hemma hos en somalisk familj samtidigt som en tjej ligger med malaria i sängen bredvid. Hon och alla andra fnittrar när en vän till familjen kommer in och skämtsamt tjuvar åt sig hennes koran och börjar dra henne i fötterna, och de tjuter av skratt medan de brottas. Att det är jag som är smutsig och grå medan de som bor i lägret har klara färgglada kläder och tyger. Att registreringen av nya i lägret lika mycket handlar om nyfödda som nyanlända, eftersom det är en "refugee settlement" (till skillnad från camp) där många helt enkelt stannar kvar.


Dubbelheten handlar också om dessa överväldigande positiva intryck i kombination med denna skruvade känsla av olust i magen. Framför allt handlar det om att jag är ruskigt upprörd över personalen (inte UNHCR eller regeringen utan framför allt en av deras implementeringspartners) som jag hör trovärdiga historier om--- misshandel, sexuella trakasserier, olika former av utnyttjande av sin position. Det blir absurt när de som ska stå för säkerheten är de som utgör hot.

Sedan finns det bitar som inte är vare sig idiotiska eller bra utan bara obegripliga. Som Mme. Fortunate, som jobbar med distribution och koordination och växlar alldeles för ofta mellan ignorant och glimten i ögat, hur man kan driva en etiopisk restaurang med vinst när två omgångar mat kostar 4:50, hur man får in fyrahundra personer i en enkelt konstruerad minikyrka...