Sprak av människor man tycker om och frustration
Cassavabladen med tunn torkad fisk är det godaste. Vi har blivit hembjudna till Elisée och hennes familj och det är massor med olika rätter av traditionell kongolesisk mat som dukas fram på stråmattan. Elisée är en av dem jag lärde känna i flyktinglägret och hon ringer mig i veckan då hon kommit tillbaka till Kampala med sina barn för att hon inte kan se någon framtid för dem i Nakivale utan trygghet och ordentlig skolgång.
Vi träffar henne och hennes vän Theresa i veckan. Jag tar med dem till sekreterarbyrån för att träffa Mabel & Joan och mannen som är där ibland och säljer kongolesiska tyger råkar sitta utanför och Theresa som knappt kan någon engelska pratar glatt med honom på franska. Sedan tar jag med dem till Karin och vi går och fikar. Theresa är från östra Kongo och har den mest avskyvärda bakgrund jag någonsin hört någon berätta om. Förstår fragment av hennes franska och kroppsspråk och Elisée översätter en del. Det går knappt att ta in.
Solomon, Elisées son, har just fyllt 12 vilket vi sedan på lördagen firar med glass och papaya. Vi blir kvar där hela dagen. Vi är åtta pers i det lilla rummet som är deras hem & det är upplyftande trevligt & bra. Med vissa människor är det automatisk dragningskraft/personkemi som funkar. Elijah vill lära sig spanska (tolvte språket hon kan fraser med riktigt uttal på, tjejen är nio år). Hon är hoppigt glad, framåt och intelligent, Solomon är lite mer reserverad men det skulle vem som helst vara i jämförelse.
Egentligen får de inte vara i Kampala och Elisée måste tillbaka till Nakivale, annars halkar de ur systemet och kan inte få någon assistans från vare sig UNHCR eller Uganda. Det skulle väl kunna vara ok rent teoretiskt men situationen är omöjlig. Flyktingar här har bara rättigheter om de befinner sig i lägren och där är deras rörelsefrihet begränsad - de måste ansöka om tillstånd även för korta besök in till stan. Elisée är från Kinshasa och vet lika lite som jag hur man brukar jord eller bygger ett hus: det är det som förväntas av flyktingar i Uganda. Asyl & integration innebär att odla sin egen mat och hålla sig inom lägret, inte som en tillfällig utan permanent lösning.
Kanske att man kan vänja sig, jag vet inte, men med alla våldtäkter, misshandel & bristande säkerhet och det faktum att där bara finns en primary school som dessutom är undermålig förstår jag att Elisée tagit sina barn till Kampala.
(Ärret i sidan på den burundiska mannen vi träffade är bara en så tydlig illustration till alltihop. Är man inte i flyktinglägret förlorar man sin rätt till skydd, på plats kommer hot och trakasserier från dem som ska stå för säkerheten, blir du mordhotad och knivstucken rycker regeringsrepresentanter & implementeringsorganisationer på axlarna alternativt står för själva misshandeln. Så absurt.)