den nya röran

Slår upp tidningen på morgonen och fastnar för något som hakar i många av mina tankar på sistone. "Varför älskar alla att hata medelklassen? Ingen vill vara det, påfallande många är det. Att avfärda något som 'medelklassigt' har blivit en bekväm position för lata och självutnämnda underdogs."

Klass måste vara ett av de luddigaste begrepp som finns. Och ändå lever klasserna på och frodas inbäddade i en föreställning om glasklarhet. Klassdiskussioner handlar om gränsdragningar och identitetskriterier som framstår som orubbliga medan klass i sig är bland det grötigaste jag har försökt att förstå mig på. Klass står inte för social tillhörighet utan känsla av social tillhörighet. Jag känner en som efter att ha läst en massa akademiska poäng, däribland kulturvetenskap och idé- och lärdomshistoria, fortfarande är arbetarklass. Jag känner en överklasstjej på 30+ som hattar runt på deltid inom omsorgen som rynkar på näsan åt människor utan status och dyra kläder. Det är inte lätt att greppa klass. Jag känner en tjej som arbetar skift inom industrin och är höginkomsttagare, jag känner människor som läst fem år på universitetet och inte ens är berättigade till a-kassa. Erik har varit akademiker sedan långt innan lågstadiet, frågade sina föräldrar som liten vilket universitet man skulle gå på för att bli grävmaskinist. Så långt inget nytt under solen. Jag har alltid förundrats över klassdiskussioner för att jag känner mig utanför. Illa. Vi utan klass kontra dom med är ju någonstans en klassdiskussion bortom klass och därmed möjligen bara samma sak ett snäpp upp. Nåväl. Jag har ingen påträngande klasstillhörighet, har aldrig under min uppväxt reflekterat över social status. Känt att min familj varit väldigt mycket svensson och samtidigt alltid den mest udda, mest cirkus. Kanske ingen motsägelse egentligen. Förmodligen är det så att jag alltid varit väldigt mycket medelklass och därför inte haft behovet att förhålla mig till det. Ofta handlar ju klassdiskussionerna om slänga sig åt kanterna, ytterligheterna, för att kunna positionera sig på tryggaste och effektivaste sätt. Och här hamnar ju medelklassen i kläm. Den är lätt att slå på och alldeles för lagom att se upp till och tråkig att dra upp i en diskussion eftersom det blir polemik nada. Medelklassen har liksom inget försvar, inte mycket till identitet och egentligen är det kanske just så att medelklassen själv känner sig klasslös.

Men så har det varit en annan parallelldiskussion som ploppat upp här och var. Det handlar om den kreativa klassen. Människor som vill utveckla sig själva, som läser på HDK, skriver, fotograferar, spelar jazzpiano och värjer sig mot 9-5-jobb och svenssontillvaro. De som brinner för något och gärna tittar sådär i förbifarten ner på de som inte gör det; alla de som tycker att det är ganska skönt att bo i en småstad och komma hem och sätta sig i tv-soffan efter en dag på jobbet. Man skulle kunna tänka sig att eftersom vi har så fullt upp med att definiera oss själva skulle det vara hopplöst att hinna definiera andra på vägen, men det är ju en dubbelsidig process - för att det ska kunna finnas ett vi måste det finnas ett dom att förhålla sig till. I den kreativa klassen kan jag helt plötsligt hitta ett igenkännande som jag inte tycker om. Och istället för att då känna åh men här, nu, kan jag också känna att jag hör ihop med en massa likasinnade som också jagar en massa och knarkar på nya intryck, uttryck och självförverkligande så vänder jag mig åt andra hållet. Tycker att det känns underbart med ett jobb som anger ramarna och riktningen för min (potentiella) utveckling, att göra ohypade saker, att glorifiera det vanliga, sjunga långsamhetens lov och bara vara. Det är fortfarande något jag måste arbeta mer med men även om jag inte är där riktigt än helt och fullt själv är det en inställning som sitter där. Man måste inte ha högtflygande drömmar och jobba med egenutveckling för att duga som människa. I grunden kanske det handlar om precis samma sak som ovan, att jag bara blir anti hela grejen. Kan man definiera sig utifrån klass så vägrar jag, kan man känna igen sig i drivet av att ha fria och kreativa jobb och livslinjer så vägrar jag det med. Kanske att vi anti-människor kan forma en ny klass men jag skulle väl vägra det med och alla med mig och så skulle vi sitta där i knät på varandra ändå. Framför allt handlar det nog visst om tillhörighet i alla fall, det är bara det att jag så förtvivlat gärna både vill vara en sån som dricker snitsiga drinkar och en som sitter på golvet och äter hemma-men-i-exil-gjord nötkola från Kongo-Kinshasa. Jag vill kunna umgås med såväl lokförare som forskare och framför allt inte tänka på eller ens märka att jag göra båda grejerna. Klass är komplicerat och inte blir det lättare för att man ställer sig utanför.

"Om vita västerländska män - 'gubbe' - var det populäraste skällsordet i kulturdebatten i slutet av 90-talet så verkar nu "medelklass" ha tagit över argumentationsmarknaden" skriver DN. Jag tror inte att det är därför, mitt driv att vara anti, som gör att jag känner mig mer och mer medelklass. Men kanske; och det kanske återigen handlar om det där med att förhålla sig till & förhålla sig mot. Jag slår knut på mig själv.

Illustration: Nina Hemmingsson