den nya röran

Taktiksnack! ropar tränaren, "ja! taktiksnack!", och det gröna laget samlas i en ring.
- Var ska vi göra mål?
- Där!

Grunden Bois har börjat inomhussäsongen och jag skrattar högt under hela träningen. Det är något förvirrat, lite snett, väldigt glatt, slött på sina håll, vissa flörtar, andra jämför shorts. Linnea håller sig på målgörarsidan, vill inte hjälpa till och bygga mur vid röda lagets frispark, lagkänslan är ibland underbar - killen med kass balans men i övrigt fantastiskt bollsinne springer efter att ha gjort mål över hela planen för att ge den egna målvakten en jättekram - och ibland lång borta, tränaren ropar ofta vid närkamper "ni är i samma lag!" men magin i sport finns där hela tiden. Linneas alla tio fingrar spänns rakt upp i luften och ögonen spärras upp i ren glädje när hon landslagslikt jublar efter att ha gjort matchens snyggaste mål. Ja, jag är partisk. Det är till mig hon rusar och gör highfive & det är jag som plötsligt distraherar så pass att hon mitt i spelet måste tvärvända mot sidan från planen för att ge ifrån sig en smällkyss och en kram.

Tror klart att alla skulle må bra av att ha minst en med Downs i närmsta kretsen. Behovet av bekräftelse behöver aldrig stå ostillat. Lördag morgon vaknar jag av att Ola kommer och ger mig en klapp på ryggen, pussar mig försiktigt på kinden, lutar sig över mig och viskar på bredaste skånska "det är jao". Då har han med tio minuters mellanrum sedan sextiden väntat på klartecken från mamma att det är ok att han går in. Jag fortsätter ligga i slummer ett tag till medan han fortsätter att se på sina inspelade avsnitt av Allsång på Skansen och ibland i extas gormar "Jenny!!"

Personer med Downs är inte ok bara för att "de sprider sådan glädje", för det finns dagar då de inte sprider någon glädje alls och de är då fortfarande precis lika ok. Vi kan till exempel inte ha ett resonemang om fosterdiagnostik och urval vilandes på den grunden. Pratar med Anna om läkarutbildningen och hur lite etik det talas och hur mycket medicinska framsteg det lyfts fram. Jag håller med henne om att det är skrämmande. Någon berättade att i Danmark - där antalet födslar av barn med Downs syndrom minskar i ungefär samma takt som invandringen - har man nu upptäkt ett problem. Samhället behöver personer med Downs om inte annat så som en länk mellan folk helt utan diagnoser och människor med grövre handikapp.

Till den här världen vägrar jag tycka något annat än att alla är välkomna; sneda, vinda, lågpresterande, utagerande, de med hopväxta ögonbryn, de som helst lyssnar på Kicki Danielsson, de som väljer att äta sin mat sorterad efter färg och de som tycker att det är normalt att lägga tvåtusen kronor på ett par jeans. Alla lika, alla olika.