den nya röran

Det är dags för balkongen att gå i dvala. Det är svårt att inte dras med. Det finns saker som man säger att man ska göra när mörkret kommer & det är enklare att leva i klichébilden av november än att bara sura. Soppa hemma hos Lina (med rostade hasselnötter och fortsatt prat om vandrarhem i Brasilien; hon och Claes åker dit och rekar på måndag) är en sån sak, te hos Maria & Önder (inte varit hemma hos dem sen flytten, förra veckan blev det plötsligt enkelt) en annan. Sitta hemma med en filt och tända lyktor, anteckningsböcker, tidningar och böcker har varit planen för igår och imorgon. Scones och dvdfilmer med E fungerar utomordentligt. Pelargonian behöver tas om hand, gräslöken ätas upp. Vintern kom idag, cykeln parkerades vid Munkebäckstorget för första gången på grund av halka och slir. Nu ska vi klara oss bäst vi kan fram till mars. Märk detta vi; dvalan är gemensam. "Just nu är det inte solen jag längtar efter utan de tunga mörka hösthimlarna" läste jag medhummande i en intervju med en Peter Frie för ett par dagar sedan. Jag försöker hålla kvar det.