den nya röran

Bland de jag läste journalisthögskolan med fanns en kraftig överrepresentation av personer intresserade av kulturjournalistik. Eftersom jag inte kan sätta fingret på kultur, inte fånga in vad det är jag ser/hör/upplever, omöjligt kan tänka mig att recensera samt inte kan ett skvatt om artister, konstnärer, regissörer har jag hållt mig undan. Ibland kan jag dock rent personligen vilja kunna säga några fler ord än "bra!" på frågor som "hur var konserten?" I torsdags delade jag och mamma en flaska vitt och gick tillsammans med Elin på Mamani Keita; en konsert under Planetafestivalen. För att slippa själv lånar jag från DN:

"Men Mamani Keita är ute efter något annat än den vanliga Mali-musiken. Tillsammans med den franske gitarristen Nicolas Repac bygger hon en ny sorts fusion av det västafrikanska och det västerländska, där raka beats och programmerade rytmer har en stor roll och där de två gitarristerna står för två olika världar. Å ena sidan en hyperstabil afrikan veteran, som spelar små, små slingor med en exakthet som ger begreppet rytmgitarr en ny innebörd. Å andra sidan Repac själv, som gärna drar ut på yviga psykedeliska soloutflykter.

Själv sjunger Mamani Keita dock med en självklar kraft som låter direkt lyft ur traditionen, den sort som gjort Malis sångerskor världsberömda. Hon skulle nog kunna få vilken musik som helst att kännas autentisk, och det som startar lite trevande med en antydan till triphopinfluenser slutar i discofunkigt totalös."

(Så slipper jag också stå för etiketter som traditionell, autentisk och triphop och det faktum att bara den ena och inte den hyperstabile afrikanske veteranen är namngiven.)