Balansen mellan att göra, att längta och att bara vara
Det är fortfarande så att jag tycker att nio-till-fem-rutinen är konstig. Mest fascinerad är jag över hur mycket annan ork jag har kvar, och hur lite ändå en annan typ av människa jag har blivit. Frilansande tillvaron lockar, som när jag är och lunchar med en journalistkompis, men även om jag hamnar i försvarsposition och måste förklara fördelarna med fastlagda arbetstider och arbetsuppgifter känner jag att jag gillar att ha ramar att vara kreativ inom. Fortfarande vänder jag mig mot slentrian och inrutat liv och går igång fullständigt på projekt vid sidan av eller längre fram men jag tror att jag har ett behov av detta lugn och nio-till-fem även om det tar emot att erkänna det.
Ihop med Lina sprutar det av entusiasm kring planer på vandrarhem i Recife, barnbokscafé och boende för ensamkommande flyktingbarn under söndagsbrunchen. Erik säger saker som håhåjaja och "en sak i taget" över allt sug som finns över annat medan jag försöker förklara det fina i att gå igång på saker, det sköna i längtan och bygga drömmar även i verklighetsstunden man befinner sig i & hur man inte för allt i världen vill byta bort den och det man har. Att aldrig nöja sig, samtidigt som man alltid sysslar med det man vill just nu, får igång det där spraket som jag lever på.
Lina träffar jag igen på tisdagen, min nya rutin är fika på Kafé Zenit innan samban, och vi pratar om de behoven, bygger vidare på våra planer och funderar på fest. Tror att man har ett behov av människor som hakar i ens tänk. Jag gillar att sitta hemma i soffan och bli uppfylld av saker och ting, längta till ställen och fundera på att följa med Karin till New York i helgen och verkligen mena det utan att på något grundläggande plan vilja vara någon annanstans än just där i soffan. Balansen mellan att göra, att längta och att bara vara är svår då jag menar att man aldrig kan få för mycket av någon del.