den nya röran

Lyssnade på radion i bilen på väg upp. I en intervju pratades det om att övervinna sitt förakt. Personen i fråga hade fördomar om golf och tango & genom att faktiskt närma sig de världarna kunde hon bemöta de ofta omotiverat starka negativa känslorna. Jag kopplade till de obehagskänslor jag får när jag lyssnar på Kent, hur irriterad jag kan bli på att de ska spela svåra och hur det pretentiösa skalet bara gömmer massa flum och lödder - och hur onödigt det är att jag överhuvudtaget har en massa åsikter om dem. Som om föraktet skulle ha någon form av fruktbarhet överhuvudtaget. Tjugo minuter senare hör jag deras nya singel för första gången och tycker riktigt mycket om den & jag undrar om det är jag eller Kent som blivit bättre.

Pratade med en som fanns i min periferi för ett tag sedan - en tjej med det vackraste håret och omväxlande 80-tals och 1700-talsklänningar som hon köpte på rea på Myrorna - om min egen insikt av hur svårt det är att acceptera alla människor och allt oliktänkande. Framför allt hur mycket mer accepterat det är att slå uppåt än neråt och hur det för mig och min värld är en fanatiskt mycket större utmaning att acceptera brats än svartarbetande migranter. Hon förstod överhuvudtaget inte vad jag pratade om och det irriterade mig. Grundstommen handlar om att tolerans faktiskt inte bara handlar om att se till dem som vi bestämt på något sätt skulle behöva det utan om allas ansvar för alla. Det är kanske varken världsomvälvande eller en allmängiltig princip, men det är åtminstone något jag vill komma åt och arbeta med hos mig själv. För mig är det är lättare att vilja förstå personer med Down syndrom och människor som kommit hit från Somalia - och deras annorlundaskap jämfört med mitt - än tennisspelare i Båstad men försök till förståelse kommer alltid att slå ut förakt och meningslöst skitsnack.