***
"Jag gick tillbaka till hotellet. Jag slog upp Hemingway och började med första meningen: "He lay flat on the brown, pine-needled floor of the forest, his chin on his folded arms, and high overhead the wind blew in the tops of the pine trees." Jag förstod inte ett ord. Jag hade med mig en engelsk-polsk fickordbok, den enda jag fått tag på i Warszawa. Och det enda ord jag hittade var "brown". Jag fortsatte med nästa mening: "The mountainside sloped gently ..." Inte ett ord här heller. "There was a stream alongside ..." Ju mer jag försökte förstå någonting av texten, desto mer missmodig och förtvivlad blev jag. Det kändes plötsligt som om jag fastnat i en fälla, som om jag var kringränd. Kringränd av språket. Språket tedde sig i den stunden som någonting materiellt, något med fysisk existens, en mur som reste sig och spärrade vår väg, hindrade oss från att komma längre, stängde världen för oss, såg till att vi inte nådde fram till den. Det fanns något obehagligt och förnedrande i den känslan. Det kanske förklarar varför en människa i sitt första sammanträffande men någon eller någonting främmande känner rädsla och otrygghet, reser borst, fylls av vaksamhet och misstro. Vad kommer mötet att föra med sig? Hur ska det sluta? Lika bra att inte ta några risker och bli kvar i det egnas trygga kokong! Lika bra att inte sticka näsan över gärdsgården.
Med hemvägen avskuren fick jag ta itu med saken. Jag började plugga ord dag och natt. Jag lade en kallvåt handduk över tinningarna, för huvudet var på väg att sprängas. Hemingway och jag var oskiljaktiga, men nu lämnade jag de obegripliga beskrivningarna därhän och läste dialogerna, som var lättare.
- How many are you? Robert Jordan asked.
- We are seven and there are two women.
- Two?
- Yes.
- Allt det förstod jag! Det här också:
- Augustin is a very good man, Anselmo said.
- You know him well?
- Yes for a long time.
- Det förstod jag också. Jag fattade mod. Jag gick omkring ute på staden och skrev upp text från skyltar, namn på varor i affärerna, ord som jag hörde på busshållplatserna. På biograferna skrev jag famlande i mörkret av texterna på duken, jag skrev upp slagorden på banderollerna som bars av gatudemonstranter som jag stötte på. Jag tog mig fram till Indien inte genom bilder, ljud och lukter, utan genom språket, och inte det inhemska hindi, utan ett främmande, pådyvlat språk, ändå så pass hemmastatt och rotat att det för mig blev nyckeln till landet, identiskt med det. Min brottning med Indien var i första ronden ett stridande med språket. Jag förstod att varje värld har sin egen hemlighet och att enda vägen till den var att lära sig språket. Dessförutan förblir världen ogenomtränglig, obegriplig för oss, även om vi lever där i åratal. Dessutom fick jag upp ögonen för sambandet mellan benämnande och existens, för jag kunde konstatera när jag kom hem till hotellet att det som jag hade sett ute på staden bara var det som jag kunde namnet på, jag mindes en akacia som jag råkat på, men inte trädet som stod bredvid och som jag inte visste vad det hette. Kort sagt förstod jag att ju fler ord jag kunde, desto rikhaltigare skulle omvärlden bli för mig, desto mer komplett och varierad.
_____________________________________________
Ryszard Kapcinski, från essän i DN 16 maj 2004. "Civilisationerna krockar i reporterns huvud", om när han landar i New Dehli på sitt första uppdrag i början av 1950-talet.
Med hemvägen avskuren fick jag ta itu med saken. Jag började plugga ord dag och natt. Jag lade en kallvåt handduk över tinningarna, för huvudet var på väg att sprängas. Hemingway och jag var oskiljaktiga, men nu lämnade jag de obegripliga beskrivningarna därhän och läste dialogerna, som var lättare.
- How many are you? Robert Jordan asked.
- We are seven and there are two women.
- Two?
- Yes.
- Allt det förstod jag! Det här också:
- Augustin is a very good man, Anselmo said.
- You know him well?
- Yes for a long time.
- Det förstod jag också. Jag fattade mod. Jag gick omkring ute på staden och skrev upp text från skyltar, namn på varor i affärerna, ord som jag hörde på busshållplatserna. På biograferna skrev jag famlande i mörkret av texterna på duken, jag skrev upp slagorden på banderollerna som bars av gatudemonstranter som jag stötte på. Jag tog mig fram till Indien inte genom bilder, ljud och lukter, utan genom språket, och inte det inhemska hindi, utan ett främmande, pådyvlat språk, ändå så pass hemmastatt och rotat att det för mig blev nyckeln till landet, identiskt med det. Min brottning med Indien var i första ronden ett stridande med språket. Jag förstod att varje värld har sin egen hemlighet och att enda vägen till den var att lära sig språket. Dessförutan förblir världen ogenomtränglig, obegriplig för oss, även om vi lever där i åratal. Dessutom fick jag upp ögonen för sambandet mellan benämnande och existens, för jag kunde konstatera när jag kom hem till hotellet att det som jag hade sett ute på staden bara var det som jag kunde namnet på, jag mindes en akacia som jag råkat på, men inte trädet som stod bredvid och som jag inte visste vad det hette. Kort sagt förstod jag att ju fler ord jag kunde, desto rikhaltigare skulle omvärlden bli för mig, desto mer komplett och varierad.
_____________________________________________
Ryszard Kapcinski, från essän i DN 16 maj 2004. "Civilisationerna krockar i reporterns huvud", om när han landar i New Dehli på sitt första uppdrag i början av 1950-talet.
Kommentarer
Trackback