den nya röran

Korrespondenter 2007. Helst skulle jag inte vilja reagera alls; visst är det alldeles orimligt att förvänta sig journalistisk täckning med reportrar på plats i alla världens länder & även då skulle man kunna ha invändningar av typen "Argentina är alldeles för stort för att kunna täckas av en". Och det är fullständigt begripligt att DN inte kan avlöna människor överallt och ibland är det väl kanske så att det åtminstone inte blir sämre av att ha korrespondenter som täcker upp regioner stora som världsdelar. Någonstans måste väl detta ända kunna utnyttjas i form av viss känsla av närvaro och regional kännedom.

Så läser man en kolumn där Anna Koblanck skriver om afrikanskt författarskap utifrån en redaktionell tanke om att "Varje lördag rapporterar en av DN:s korrespondenter om det senaste i sin del av bokvärlden" och man undrar, funderar och kommer inte fram till mycket av logiskt värde. Anna Koblanck skriver från Johannesburg om nigerianska kvinnliga författare och ok, som sagt jag vill inte vara kritisk - kanske är det så att man på plats i Afrika har lättare att fokusera och få information om vad som händer på den egna kontinenten. Läser vidare. Hon skriver om den enda hypade afrikanska författaren just nu, Chimamanda Ngozi Adichie som presenteras som "litterär superkändis" med boken En halv gul sol som "alla har läst". Och hon bygger sin korrsepondentkolumn, sin rapport om "det senaste i sin del av bokvärlden", på en artikel publicerad i svenska tidskriften Karavan förra året. Argument om korrespondenter som källa till kunskap och känsla av nära inpå känns väldigt väldigt långt borta.

________________________________________________
DN 8 september 2007. Anna Koblanck. "Litterär superkändis. Chimamanda Ngozi Adichie toppar listor världen över."