Att det inte står något här
betyder inte att jag slutat skriva. En halv pocket har jag fått ihop på två veckor. I allra högsta grad icke-litterärt, tämligen ofullständigt, komprimerat vardagsrealistiskt & inåtreflekterande. Om jag hade lite dagar in emellan de vanliga dagarna skulle jag använda dem uteslutande till att skriva, pussla ihop mina berättelser och skapa den helhet som jag fortfarande för mig själv saknar. Bitar av det kommer att hamna här.
Vi tar det långsamt; kanske en dag kommer jag ikapp.
***
Jag springer med ett felvänt blått paraply från Kungsportsplatsen för att hinna få en kamera från Julia. Det är ju så; vardagen är förlagd till elfte timmen. Hinner handla en mjukdjursdinosaurie och lite annat att ta med innar jag hastar tillbaka till jobb där vi arbetar febrilt med att få iväg första korret till byrån. Kampanjen som borde vara klar är inte färdigformad, vi har tusen åsikter och konstnären som gör illustrationerna springer nu runt och letar efter elektriska kritor och för att sedan sätta sig och teckna hela natten. Jag förbereder alla informationsbitar som måste vara på plats innan jag åker. Det är lite skönt att vara i en process där det inte bara är jag som jäktar - så mycket roligare att stressa tillsammans. Hem och packa, läsa ytterligare ett korr, pilla med småsaker, packa, äta getost med E och tillverka en vadderad tygficka till kameran.
[10 januari]
Sitter och äter chokladmousse ovanför Medelhavet ur en av alla mina plastburkar. Jag sätter på lypsyl hela tiden på min vintertorra underläpp med en spricka mitt på. På flygplatsen gick jag in i en sådan där affär som säljer parfymer, krämer, smink och allehanda mjukgörande produkter och frågade efter läppcerat. Fick ett ganska hårt nej från en klyschigt snorkig dam som sedan skickade mig till Pressbyrån. Fotograferar, skriver, läser.
"Jag hatar Jantelagen. Hatar den svenska snåljåpsmentalitet som pekar finger åt den som visar lite framåtanda. Lagom Är Bäst dunkas in i svenskarnas huvuden..."
- Johanna Nilsson
Jag håller inte med. Min uppfattning om Sverige är att det är ett land med så jävligt mycket möjligheter och krav på prestationer, självutveckling, karriär att det inte är klokt. Som svensk kan man åka jorden runt eller till Thailand på kortsemester utan att någon reagerar. Det duger sådär att hamna i kassan på Ica. Lagom räcker ingenstans. Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar varenda en att gå på högskola, bli läkare, ingengör, polis. Jag ser inte mer Jantelag här än annanstans.
Sedan kan det vara hyfsat mänskligt, den här känslan att man inte ska förhäva sig och irritationen när andra gör det. Men vem här pekar finger åt den som visar lite framåtanda? Är det inte tvärtom, att vi ser lite ner på de lata, de arbetslösa, de som "bara" jobbar inom vården, de som aldrig varit utomlands eller flyttar hemifrån sent. Jag kan vara med på att det kan vara sant, förstå att det är sant om man väljer det perspektivet, men inte är det begränsat till att dunkas i svenskarnas huvuden.
[11 januari]
Vi tar det långsamt; kanske en dag kommer jag ikapp.
***
Jag springer med ett felvänt blått paraply från Kungsportsplatsen för att hinna få en kamera från Julia. Det är ju så; vardagen är förlagd till elfte timmen. Hinner handla en mjukdjursdinosaurie och lite annat att ta med innar jag hastar tillbaka till jobb där vi arbetar febrilt med att få iväg första korret till byrån. Kampanjen som borde vara klar är inte färdigformad, vi har tusen åsikter och konstnären som gör illustrationerna springer nu runt och letar efter elektriska kritor och för att sedan sätta sig och teckna hela natten. Jag förbereder alla informationsbitar som måste vara på plats innan jag åker. Det är lite skönt att vara i en process där det inte bara är jag som jäktar - så mycket roligare att stressa tillsammans. Hem och packa, läsa ytterligare ett korr, pilla med småsaker, packa, äta getost med E och tillverka en vadderad tygficka till kameran.
[10 januari]
Sitter och äter chokladmousse ovanför Medelhavet ur en av alla mina plastburkar. Jag sätter på lypsyl hela tiden på min vintertorra underläpp med en spricka mitt på. På flygplatsen gick jag in i en sådan där affär som säljer parfymer, krämer, smink och allehanda mjukgörande produkter och frågade efter läppcerat. Fick ett ganska hårt nej från en klyschigt snorkig dam som sedan skickade mig till Pressbyrån. Fotograferar, skriver, läser.
"Jag hatar Jantelagen. Hatar den svenska snåljåpsmentalitet som pekar finger åt den som visar lite framåtanda. Lagom Är Bäst dunkas in i svenskarnas huvuden..."
- Johanna Nilsson
Jag håller inte med. Min uppfattning om Sverige är att det är ett land med så jävligt mycket möjligheter och krav på prestationer, självutveckling, karriär att det inte är klokt. Som svensk kan man åka jorden runt eller till Thailand på kortsemester utan att någon reagerar. Det duger sådär att hamna i kassan på Ica. Lagom räcker ingenstans. Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar varenda en att gå på högskola, bli läkare, ingengör, polis. Jag ser inte mer Jantelag här än annanstans.
Sedan kan det vara hyfsat mänskligt, den här känslan att man inte ska förhäva sig och irritationen när andra gör det. Men vem här pekar finger åt den som visar lite framåtanda? Är det inte tvärtom, att vi ser lite ner på de lata, de arbetslösa, de som "bara" jobbar inom vården, de som aldrig varit utomlands eller flyttar hemifrån sent. Jag kan vara med på att det kan vara sant, förstå att det är sant om man väljer det perspektivet, men inte är det begränsat till att dunkas i svenskarnas huvuden.
[11 januari]
Kommentarer
Trackback