den nya röran

här som jag - fast jag stått med kameran i handen eller i väskan - valt att inte ta. Gruppen av människor som sitter under trädet vid kyrkan, mannen som går därifrån med en keyborad i famnen och kullarna bort mot Kampala som fond går egentligen inte att fånga & jag kan inte relatera till bilden heller. Lagrar den i huvudet istället. Sedan har vi vägen från oss ut till Masaka Rd. som jag så gärna vill dokumentera för att den faktiskt på något sätt tillhör mig. Den kolossalt gropiga röda vägen, lerpölarna efter regnet, Mabels genväg, solen på morgonen som slår i de gula tjugoliterdunkarna som används för att hämta vatten i, barnen längs kanten som vinkar varje dag - men jag inbillar mig att de tror att jag ser deras verklighet annorlunda än jag gör om jag tar kort så jag låter bli fast jag vet att de skulle ha blivit vackra.

Från gropvägen kommer vi ut vid den enkla vitgröna moskén, vid Masaka Rd. i byn är det alltid full rörelse. Detta är huvudvägen om man ska västerut från Kampala. Vi vänder åt andra hållet, kommer fram till rondellen med den stora reklamskylten Say No to Sugar-Daddies. Vi tar höger och in i marknadsyran. Tomater, tomater, tomater just nu och stånden med färsk fisk från Victoriasjön. I korsningen intensifieras det med klädskjul och från trottoarerna säljs matoke från hela bananstockar. Så över Mengo, kungakullen, och ner i Old Kampala med polisstationen med sin särskilda avdelning för flyktingar, mellan alla potholes slingrandes fram i centrum, upp på den fina sidan för att sedan ta oss tillbaka ner och mot Dewinton Rd. Det finns en miljon saker att titta på längs vägen och min version är sannolikt inte lik någon annans. Det är väldigt påtagligt att mina ögon ser andra saker, fascineras av detaljer och läser in betydelser på andra sätt än de jag omger mig med här.