den nya röran

Varje gång jag åker bort eller från stället jag från början reste till inbillar jag att saker hamnar i ett vakuum så länge jag inte är där. Visst förstår jag att människors vardag pågår även om jag inte är närvarande, men jag tycks ha en inbyggd oförmåga - som kanske egentligen om man funderar på det är rätt logisk - att föreställa mig verkligheter som annat än det jag tagit del av vilket gör att all form av förändring tycks omöjlig. Min idé om att åka bort är att trycka på paus; jag förväntar mig att kunna plocka upp trådar där jag lämnade dem och att det mesta ser likadant ut. Jag förstår att snö smälter och människor gör saker under tiden, men inte riktigt att något kan förändras till att bli något annat eller att man faktiskt är direkt försvunnen från människors vardag ett tag. Själv har jag ju bara tagit ett parallellskutt till en annan verklighet och föreställer mig att min förflyttning bara är geografisk och aldrig i tiden.

Framför allt är det väl självklara mekanismer som gör att jag har väldigt svårt att föreställa mig ett annat Kampala än det som jag har sett, barn som blivit nio månader äldre och nya aktiviteter. Den bild som gör att jag kan koppla till vänner här och få glimtar ur deras liv via sms när jag är hundratals mil ifrån bygger på att saker är oförändrade.

Vad som händer är att jag blir förvånad. Sekreterarbyrån har flyttat, Natasha har flätat håret långt och Kojo har lärt sig gå. En del av mitt resande tror jag handlar om att jag inbillar mig att en värld, en vardag, ett liv inte är tillräckligt - det låter såklart otacksamt och knas, men jag måste på något sätt leva med nya perspektiv, andra vardagar och parallellverkligheter för att hålla ihop själv. Det är en otroligt stressande tanke det här att jag faktiskt bara har ett liv. För även om det bitvis går att inbilla sig att andra platser pausar när jag inte är där är jag klok nog att begripa att jag har fel. Alla de potentiella livsspår som dyker upp ("jag flyttar hit!") innebär i sin förlängning ett alternativ till min nuvarande vardag, inte ett extra liv jag kan bygga ovanpå mitt vanliga. Jag kan inte de närmsta fem åren bo i Uganda, även om suget finns, utan att det skulle påverka de relationer och de perspektiv jag har i min vardag och det är inte ett val jag vill göra. Jag kan inte arbeta inom alla de områden jag vill för det får inte plats i ett och samma yrkesliv. Jag kan inte träffa alla människor jag skulle vilja träffa varje dag dagligen för rent krasst fhinner jag inte - och om det är något jag påtagligt är dålig på så är det att välja bort. Jag direkt hatar det. Jag vill inte inse att vissa saker utesluter andra och att om man bara trycker på plus så blir det till slut för mycket och bitar ramlar bort för att man inte kan hålla kvar eller hinner med.

När jag träffar Divine (sju år) tror hon att jag jobbar på sekreterarbyrån för det är den enda arbetsplats och vardag hon kan relatera mig till. Hon tror att min förklaring till varför jag kan komma hem till dem en stund och se på tecknade tv-program är för att jag har semester därifrån. Det är väldigt svårt att förklara att jag kommer från en annan plats dit man måste flyga och där väldigt mycket är annorlunda. Jag känner mig hemma här med. Sekreterarbyrån är en av mina tryggehetshörnstenar i Kampala där jag av såväl de som jobbar där, de runt omkring och kunder anses höra till. Även från ett göteborgsperspektiv är det lilla kontoret på Dewinton Rd. fortfarande mitt och att det har flyttat rubbar lite på känslan av alltings tillgänglighet. Det går att röra sig mellan olika verkligheter och det går att ha flera platser där man känner sig hemma men jag försöker ställa om till insikten om att skutten däremellan faktiskt påverkar. Hade jag haft flera liv hade jag flyttat hit i ett.
[14 januari]