Bengt Ohlsson: "Storslagen skönhet gör mig dyster"

"Det börjar bli dags. Snart kommer fingervantarna. Snart kommer den frasiga skorpan på pölarna längs Årstapromenaden. Snart får man dra på sig tjocka tröjan, och under de första kilometerna nafsar kylan i örsnibbarna, och det spänner i lungorna och smakar lite blod, och avgaserna på Hornsgatan tycks dallra ett par snäpp närmare marken.

Det var en morgon, det kan ha varit i februari eller mars, jag trampade söderut över Liljeholmsbron och jag var tvungen att stanna till.

Solen sprängde upp som ett brustet blodkärl på den vita vinterhimlen. Allting flammade i djuprött bortom Årstabroarna.

Ett gistet pendeltåg muttrade sig fram över rälsen, taggat och sprejat och försenat och djävligt, och fortsatte in i tunneln med blicken stint framåt. Bilisterna på Liljeholmsbron var fortfarande trängselskattebefriade och de satt i sina bolmande köer och glanade andäktigt österut.

Det var ett sånt där ögonblick när himlen och jorden och skapelsen smög igång en soluppgång alldeles i tysthet, utan kampanjer och kickoffer, och stal hela föreställningen.

Det var något av det vackraste jag sett, och precis som när man har sett något riktigt vackert kände jag mig ensammare än på länge, och att jag hade velat ha någon där att dela det med.

Men ju mer jag tänkte på det, desto dystrare blev jag. För snart insåg jag att om jag hade haft en kamera med mig, med den vidaste vidvinkel, eller om jag hade haft ett staffli med duk och färger och satt mig ner på utfällbara pallen och börjat gå loss med ockra och zinkvitt, ja, om jag mot förmodan hade haft möjligheterna och resurserna och hantverksskickligheten att fånga skönheten i soluppgången bortom Årstabroarna & ja, hur hade det tagits emot?

Sånt kan man förstås inte veta. Men det kanske inte är någon tillfällighet att de första ord som spruttade upp i mitt huvud vid tanken på det stora vidvinklade fotografiet, eller den oljedrypande bataljmålningen, var ord som: Kitsch. Smäck. Patte. Hötorg. Too Much. Smetigt. Reklam. Kliché. Ironi. Pastisch. Melodram. Gråtande barn och fiskargubbe. Femöring. Tioöring. Dussin. Löpande band. Ja, DRIVER HAN MED OSS?

Jag blev dyster och ärligt talat också lite uppskakad vid tanken på att våra skönhetsupplevelser bara verkar kunna kännas riktigt sköna när vi får skärma av dem lite, när vi kan gotta oss åt tanken på att vi exkluderar ett antal människor.

Jag menar, hade jag i stället vidvinkelplåtat en vårrulleuppkastning på Långholmsgatan som blivit lite frostblommig och fin under småtimmarna, då hade jag visat vilken snajdare jag är som ser skönheten på ett sånt oväntat ställe, och många hade känt sig lockade att samlas runt den vidvinkelplåtade spyan och därigenom visat sig själva och varandra att de minsann också är snajdare som ser skönheten på ett sånt oväntat ställe.

Men soluppgången, som bara spränger där borta i öster och inte kan något annat, så oförställt bombastisk, så hjälplöst storslagen. Vi tycker förstås att den är vacker. Men knölar undan den i fickan som en skamlig hemlighet."
   
   ___________________________
DN, 13 september 2007
Ytterligare något som hängt på mitt kylskåp ett tag ihop med små pluttnotiser om nån film eller nån musikdokumentär eller nåt särdeles välskrivet. Tänker skaffa mig en scrapbook.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback