den nya röran

Vi tar bilfärjan vid midnatt från Lysekil.
Känns konstigt det där att sjöbodarna ska säljas; aldrig mer ligga över där och höra masterna slå. Om Bälinge är knallhattsromantik är Valbodalen karg saltidyll med havet, ödsligheten och allt det där. Vi dricker rödvin i hamnen under sen kväll, matar krabborna med sill och potatis, paddlar parallellt med brännmaneter och ljusröda granithällar. Kliché naturligvis alltihop, men en förgrymmat vacker och påtagligt verklig sådan.

Håret blir salt av vågorna, näsan fräknig, kinderna rödbrända. Vi röjer och vädrar ur, sätter presenning för att kompensera den tjärade pappen som blåst av, dricker kaffe på trädäcket med kommande ägarna. Hårt, men fint ändå med en riktig form av avslut.

(Och från kajakerna är havet ännu närmre.)