Sakta sakta
Nuförtiden cyklar jag långsamt. Någon ligger på intensiven efter att ha tagit emot med skallen när hon föll och det har skakat om mig. Dessutom använder jag Eriks cykel och har redan fått nio blåmärken efter att ha ramlat huvudstupa över styret. Min egen står ledsen i cykelstället; kedjan har hoppat av, fotbromsen är kass, handbromsen värre, bakhjulet skevt, ramen behöver svetsas om och bara två av fem växlar fungerar. Mariaplan byts mot Slottskogen (”det finns träd där”), solen lyser som om den aldrig ska göra något annat och Julia ser ut som en illustration av den känslan. Klänningen har hennes vän har sytt från en second hand-gardin; vi pratar etik och återanvändning, identitet och kreativa framtidplaner. (Man ska aldrig sluta vara arg.) I linje med nåt som jag inför mig själv kallar en smart sakta-ner-strategi struntar jag i samban, nånstans dit behöver jag nå: människor istället för dans, glädjen i stillasittande. Möter på kvällen upp med Elin. Vi fikar med fönstret öppet mot Linnégatan, pratar om viktigheter & det går ihop med min strävan tillbaka till det som verkligen är och betyder något.
[3 juni]
Kommentarer
Trackback