den nya röran

Försökt beskriva mitt liv som en massa olika block som är utlagda alldeles för tätt. Inom blocken fungerar jag fantastiskt bra men i kopplingen mellan dem blir det stundtals besvärligt att hantera hela bygget. Det är då jag skriker. Jag vill leva mer i mellanrummen, göra dem större, kunna landa i dem och framför allt få dem att funka.

På jobbet är jag glad, utåt och harmonisk. Cyklar mitt i upp till redaktionsmöte för FUB-nytt; allt väl där. Sitter med årsbokslut och deklaration av firman. Tycker det är roligt så länge det känns som att jag lär mig nya saker och kan hantera det. När tiden börjar ta slut får jag magklump och stresslåsning. Fan, jag som brukade vara så bra på att hantera stress. Till slut ska jag cykla hem till Carolina. Hittar inte nyckeln, bokföringen fladdrar iväg i vinden när jag letar, får tag i den, börjar nästan gråta, måste ta mig upp till kontoret och hämta nyckeln, hissen fungerar inte vid den här tiden utan den kod som står prydligt uppskriven i en pärm på min arbetsplats, får gå upp till sjätte våningen i vingeltrappor, ner igen och iväg med cykeln till Bellevue. Så landar man inne hos lilla Agnes, Carolina och Jesper och då är jag där i stunden. Glad, utåt och harmonisk.