den nya röran

Det är mer småputtrande, skramligare, lugnare och vardagligare än jag
föreställt mig. Istället för överväldigande, hisnande är det mycket annan typ
av input.

Man sitter under Brooklyn Bridge och äter pizza,
lyssnar på jazz på Billie Holiday-ställe i Harlem, dricker öl,
hittar trevliga barer på Lower East Side,
går på klubb med nigeriansk funk.
Man går och går och går,
fastnar i den nedsuttna skinnsoffan på Union Hall i Brooklyn med bokhylleklädda
väggar och högt i tak,
går på fler spelningar, födelsedagsmiddag och efterfest.

Bor i Karins brors lägenhet vid Central Park med henne, honom och Alicia. Karin springer på förmiddagarna, jag gör lite extrajobb med tidningarna från sängen. Vi tömmer rödvinsflaskor, ser på teve och tänder brasa när vi är hemma. Pratar.

Utanför lägenheten är det en stad full av udda karaktärer. Alla storlekar, alla sorter, alla ursprung. En mer mixad stad har jag aldrig varit i. På trottoaren går en man med en enorm tavla förbi en sliten kvinna med fjäderboa vid ett gatustånd, på Starbucks kommer det in buddhistiska munkar med ockrafärgade dräkter och tubsockar i sandalerna. Inte är egentligen särskilt uppseendeväckande, det mest är. Ibland tror jag att det är den viktigaste och skönaste anledningen att resa, det här att avdramatisera andra delar av världen.

Det har kommit att handla mycket om nätterna. Kvällshängen med Karin, barerna.
Och dagarna. Man hinner allt och ingenting.