Den nya mannen
På jobbet mycket rörelse. Roligt.
Omgiven av en massa gravida kvinnor som jämför erfarenheter. Undrar hur det känns att vara man och vänta barn.
Jag går bredvid och får insyn i en kokong som både är så introvert och påtaglig i det yttre. Det är ett sammelsurium av funderingar och brokiga mammaklänningar.
Dessutom denna väntan på andras barn. Och nu – M och Ö har fått! P och G med! Det är Kärnfamiljen – det nya svarta som G uttrycker det och ett liv väldigt nära medelåldern för förstföderskor, 29,0 år. Det är diskussioner om mjukispapporna som på ett plan är så hysteriskt svåra att ta på allvar (kom igen! Sverige 2008!) och samtidigt befriande på så sätt att det faktiskt gör folk upprörda att någon här och nu tycker att unga svenska män med barn i bärsele tappat sin sexuella identitet. Lattepappan is the new black. Tjoho.
(DN Söndag förutspår "betahannens (jämställd man) slutliga revansch över alfahannen (machoman). I framtiden kan du beskåda alfahannen i uppstoppad form på museum. I montern bredvid hittar du Zandéns och Gyllenhammars debattinlägg.")
Överhuvudtaget är det en fenomenalt intressant diskussion, den om velourmannen, för att den handlar om att utmana egna och andras föreställningar om vilka värden som hyllas – mot eller med vår vilja – och i förlängningen om uppgraderingar av våra värderingssystem. När muskler och gubbighet ersätts med metrosexualitet och mjukhet utan att någon behöver göra våld på sig själv befinner man sig i ett levande samhälle och en icke-stagnerad kultur. Det är inte så överallt, hursomhelst och på alla områden, men banne mig att det sipprar in lite varstans. Hellre blek och vek än råbarkad och provocerande.
Omgiven av en massa gravida kvinnor som jämför erfarenheter. Undrar hur det känns att vara man och vänta barn.
Jag går bredvid och får insyn i en kokong som både är så introvert och påtaglig i det yttre. Det är ett sammelsurium av funderingar och brokiga mammaklänningar.
Dessutom denna väntan på andras barn. Och nu – M och Ö har fått! P och G med! Det är Kärnfamiljen – det nya svarta som G uttrycker det och ett liv väldigt nära medelåldern för förstföderskor, 29,0 år. Det är diskussioner om mjukispapporna som på ett plan är så hysteriskt svåra att ta på allvar (kom igen! Sverige 2008!) och samtidigt befriande på så sätt att det faktiskt gör folk upprörda att någon här och nu tycker att unga svenska män med barn i bärsele tappat sin sexuella identitet. Lattepappan is the new black. Tjoho.
(DN Söndag förutspår "betahannens (jämställd man) slutliga revansch över alfahannen (machoman). I framtiden kan du beskåda alfahannen i uppstoppad form på museum. I montern bredvid hittar du Zandéns och Gyllenhammars debattinlägg.")
Överhuvudtaget är det en fenomenalt intressant diskussion, den om velourmannen, för att den handlar om att utmana egna och andras föreställningar om vilka värden som hyllas – mot eller med vår vilja – och i förlängningen om uppgraderingar av våra värderingssystem. När muskler och gubbighet ersätts med metrosexualitet och mjukhet utan att någon behöver göra våld på sig själv befinner man sig i ett levande samhälle och en icke-stagnerad kultur. Det är inte så överallt, hursomhelst och på alla områden, men banne mig att det sipprar in lite varstans. Hellre blek och vek än råbarkad och provocerande.
Kommentarer
Trackback