den nya röran

Föräldraledigheten börjar mer och mer te sig som lyx, ”jag ska få vara med henne imorgon också!”. Vi tränar oss på att göra ingenting (eller rättare sagt, jag gör det medan hon håller på med snabbutveckling) och det allra bästa är förmiddagarna i sängen. Hon har ett strålande morgonhumör och verkar strunta alldeles i att jag inte har det. Hon ligger på mina uppdragna ben och varje ögonkontakt följs av ett stort leende som får en att känna sig märkvärdig.

Även om enkelriktad kärlek också är kärlek, som det så fint heter i korvasbloggen, är det något religiöst över att få den besvarad. Hon tittar på mig ibland med en sorts blick som jag inte fått av många andra, liksom grumligt förälskad. Ganska nyss kom insikten om det häpnadsväckande att vi inte bara har henne till låns; att hon ska vara med oss alltid. Ibland lyfter jag upp henne på mina knän och där sitter hon och blickar ut över världen. Där finns alltid nya saker att upptäcka, hon har det mesta av såväl den som sig själv kvar. Händerna har hon hittat – hon trasslar in dem i varandra och tittar sedan på dem med tjusad, något skelögd, blick. Sedan åker hela paketet in i munnen. Vi har en idé om att hon inte ska suga på tummen (nappen Eja! silikon! latex!), men att suga på knytnäven är helt ok.