Hanna Hellquist

ska för övrigt komma ut med en bok om sin pappa. Jag gillar Hanna Hellquist.


"När pappa bodde ute i sommarstugan, och man slog numret ut till sommarstugan, så var det inte alltid han svarade. Pappa hade monterat upp en förstärkare vid verandan, så att telefonsignalerna skallrade över hela skogen, så att pappa skulle höra telefonen om han var och matade fåglarna i baracken vid dammen, eller om han var och jobbade på farmors och farfars hus på andra sidan vägen. Men det var inte alltid att han hann svara, trots att man ringde jättemånga signaler.

Jag satt i mammas och pappas gamla furusäng i lägenheten i Karlstad och inbillade mig att jag kunde höra telefonförstärkaren skallra där ute i sommarstugan, fem mil bort. Och då såg jag pappa också, vad han nu gjorde, hur han började gå mot huset men komma fram för sent och när han äntligen lyfte luren så var det ingen där, bara kopplingstonen, och hur han svor.

Men oftast så var han ju inte där när man ringde. Pappa var alltid ute och for, förr i tiden. Åkte runt i sin bil, krängde lax eller hälsade på Hansi, eller köpte akvariefiskar i Filipstad. Han hade så många fina fiskar i olika färger, och ett gigantiskt akvarium. Han hade ingen nummerpresentatör så han visste inte om man hade ringt. Man fick helt enkelt hoppas på att han var hemma.

Pappa stod i telefonkatalogen. Ett 0555-nummer, ett nummer någon annanstans. Vårt gamla sommarnummer. Världens enklaste nummer. Lika enkelt som farmors och farfars, i deras lägenhet i stan. Sen dog farmor och farfar, och då var det ingen som svarade på det numret. Jag ringde ibland av misstag, innan minnet hann i kapp mig.

När jag ringer till pappa nu så svarar han alltid. Han har skaffat en mobil, ifall att, men han är oftast hemma i sin lägenhet. Han svarar alltid, ibland är han sömndrucken, ibland är han bara drucken, ibland är han helt som vanligt, som han brukade vara när han bodde ute i sommarstugan. Men han är aldrig ute och far längre, han köper inga akvariefiskar.

Jag sitter i min dubbelsäng i Stockholm och ser honom framför mig, 30 mil bort, där han sitter framför sin dator i sin lilla etta, där det inte behövs någon telefonförstärkare för det finns ingen veranda och inga fåglar att mata. Nu för tiden är pappa alltid hemma. Nu för tiden pratar vi varenda dag.
"

Krönika i DN, november 2008

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback