***
"Andra må ha skildrat Östern politiskt, geografiskt, sociologiskt, antropologiskt, men hon skulle skildra det egocentriskt. Hon skulle ge Östern i ett svettigt grodperspektiv, med allt vad som händer ett vitt fruntimmer bland bland ormar och fakirer och kinesiska svalbon. [...] Jaha. Och vart tog människan vägen? Fråga Vecko-Journalens redaktör, denne hårt prövade djuping. Ett par tre månader satt han med ett telegram i sin hand, och där stod: ”sorry lost all sense of humour”.
[...]
Fjärran Östern, ur en främmande skribents synpunkt, är vulkaniskt, vitalt, spännande, överväldigande – men det är mer tragiskt än roligt. Problemen man möter är av en sådan art och storleksordning att man förvandlas från skrivsugnen iakttagare med tentakler för det pittoreska till en ganska förstämd studerande av storheten i fattigdomen, lidandet, strävandet. Man stöter pannan i en verklighet som är hårdare, naknare, obevekligare än den man har hemma, och stöten sätter spår i ens huvud. Man möter människor som väcker ens dunkla respekt och vilkas tankar man inte förstår; man får en gåtfull glimt av andra kulturer och vet, med påkostande plötslighet, hur lite man vet.
[...]
Egocentrisk var det ja. Man går – det måste väl så vara – omkring i Östern i en atmosfär av likgiltighet för individen, den må sedan bottna i hinduism, i fatalism, i blotta statistiska faktum att överallt millioner krälar omkring under existensminimum. Hur som helst: fenomenet befrämjar inte pyssel med ens egen person. Det börjar med att man tycker det är hemskt kul att iaktta hur man själv reagerar när man åker ricksha, och man ser framför sig både kåserirubriken och fnittriga detaljer. Det slutar med att man ser rickshakulins svettiga rygg och hör hans hackiga hosta – inte bara hans, men millioners. Man sitter inte och blir sentimental, som det heter, man blir tvärtom sakligt van att färdas på det sättet. Men någon komik i situationen kan man inte hitta längre.
De klöv Indien i två delar, med blodbad och bord. Inför den synen kunde man inte helhjärtat gå upp i råttan man hade under badkaret i hotellrummet. [...] Den vithåriga flyktinggumman man fick upp i jeepen under kriget på Java brydde sig inte om hur tokig man såg ut i solhjälm, och så brydde man sig inte om det själv heller. I den kinesiska inflationens vältrande vågor drunknade alla ens små snedögda reflexioner, med ett kluck."
______________________________________________
Ur Älskar att resa av Bang/Barbro Alving