Fredag
Karin kommer från Genève! Champagne! Och chokladfrossa i sängen!
(Nu är gudmor och därmed alla dom vi på något sätt kallar familj introducerade.)
The Plan
När medicinska frågor blir ideologi
Och så kommer denna ständigt provocerande Torbjörn Tännsjö - professor i praktisk filosofi - och kommenterar det hela och självklart blir jag dj-vulskt provocerad och tror inte att jag läser rätt. Mannen är professor i medicinsk etik vid Karolinska Institutet.
"Enligt Tännsjös filosofi är det bra om man får ett samhälle med färre människor med problem. Att kunna välja bort dyslexi, färgblindhet och andra svagheter tror han endast skulle leda till något gott.
- Vi bör eftersträva utjämning av intellektuella och emotionella färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle. Individen får mer handlingsutrymme och kommer att styras av sina positiva önskningar istället för av fysiska begränsningar.
Han tror heller inte att samhället blir mindre tolerant med färre människor med Downs syndrom eller andra funktionshinder. Tvärtom tror han att människor blir mindre konkurrensinriktade om de är mer lika.
- Ingenting försvinner för att vissa funktionshinder försvinner. Blir vi friskare och mindre märkta av svagheter lever vi bättre och då kan vi satsa mer på att utveckla till exempel sjukvården för äldre och sjuka.
Vi tar det igen. "Att kunna välja bort dyslexi, färgblindhet och andra svagheter tror han endast skulle leda till något gott." "Vi bör eftersträva utjämning av intellektuella och emotionella färdigheter." På vilka principer grundas en sådan samhällsmodell? Vad kallar vi det politiskt?
Sedan har han inget emot just Downs. Det är individen som har rätt att välja vilka svagheter man inte önskar (någon som önskar ett barn som presterar strax under medel?, vore det inte skönt med ett barn som kan se skillnad på rött och grönt?, ett som inte skelar?)
"Det farliga med diagnostik tror Tännsjö är att samhället bestämmer vad som är önskvärt. Att man inriktar diagnostiken endast på vissa funktionshinder istället för att låta människor välja fritt.
- Om ingen mer än du själv bestämmer finns det ingen risk med detta.
Han understryker att han inte tror att livskvalitet beror av funktionsnedsättningar och inte heller av att man ser ut som en filmstjärna.
- Man lever inte ett sämre liv som utvecklingsstörd. Att utveckla tekniker för fosterdiagnostik handlar endast om individens rätt att välja."
Jag håller med honom om idiotin i att oroa sig för just en avvikelse som går att testa för men tycker att det är argument för att skita i hela grejen. Var går gränsen för vad vi ska kunna ta reda på i förhand? Vilka människor är det ok att sortera bort, om det nu överhuvudtaget är ok att sortera bort människor? Och återigen; vems rättigheter är det vi talar om? Praktisk filosofi, hej och hå.
Bälinge
Enda minuset med stugan i oktober är att det ligger döda flugor på sina ställen. Runt sjön är det hela färgspektrat av grönt-gult-rött. Pappa har fyllt på vedboden. Erik har tagit ytterligare en vecka ledigt. Det luktar skog. Familjen raggsock håller igång brasan i fem dagar, går på långpromenader och får besök
(däribland Ejas första möten med två av de närmsta – morbror Ola och gudfar Kristian).
***
”Att gå omkring om tänka på vad man tänker är inte bara bortkastad tid och energi, det är självupptaget, depraverat och fel.” ...”Tanken ska vara kopplad till uppgiften, tänkande för tänkandets skull är masturbation mentale.”
Säger Madame C i Sista boken från Finistère. Tåget till Brest är inte bara namnet på ett kapitel utan även en sträcka i Ticket to ride.
Tisdag
Måndag
När jag kommer tillbaka från affärn ligger Adrian och Lisa i vår säng och tittar på Eja och vi blir kvar där ett tag alla fem. Det är lite så man umgås nuförtiden, man tittar. (Och förundras. För det verkar som om vi inte är ensamma om att bli tokiga i denna – objektivt sett – finaste varelse.) Hon får en hemmavirkad mössa av alpacaull, sedan skivar vi upp bröd och korkar upp en flaska rött.
Och dagen går
Fröken sur vägrar göra någonting annat än att sova på sin mammas mage. Första dagen själv och jag misslyckas med målsättningen att ta oss utanför dörren.
(2009-10-12)
.
Lilla familjen sitter i vardagsrummet: Eja sover groda på mitt bröst, jag överför bilder med hjälp av fötterna, E läser De apatiska och upprörs i fåtöljen mittemot. Ok, det är n ä s t a n som vanligt.
.
Måndagens skörd: Några kilo Cox Orange från eget äppelträd och en kasse persilja från sjömannens land. På onsdagen är vi där igen, får päron från andra grannen och plockar ett par liter aroniabär till C och hennes nyfödda innan vi går hem till dem på kvällen. Dessutom har vi nu en massa ved till spisen efter att ha fått bigarråträdet beskuret. Fyra kolonibesök på två veckor för Ejas del; vi tror på att prägla henne tidigt - av samma anledning är våra Spotify-spellistor ständigt igång här hemma.
Självklart är hon nattmänniska
och äter mest hela tiden. Det, näsan och tårna har hon från mig. Långsamma förmiddagar i alla fall och ja, egentligen går ju hela dagarna i sakta mak. Mest är vi själva, äter, sover, utvecklar specialiteter – jag satsar på mjölk medan Erik lindar in i filtar och smådansar – och så får vi besök ibland och plötsligt finns Eja även i vanliga verkligheten. Nu är vi inne i en självständighetsprocess. Det tar några dagar efter att hon kom, sedan slår det mig att jag fortfarande är jag, Erik fortfarande är Erik och hon är en egen liten person. Jag börjar mer och mer skilja på hennes och min lukt, hennes andetag och mina, hjärtslagen, vardagsrytmen. Så här sitter jag, med en dotter och vimmelkantig av hormoner ibland, men det är inte som att allting är alldeles nytt – mer en vidareutveckling av allt som redan är med ett grymt fascinerande tillägg.
Det blev en nakenfis!
På den fjärde dagen tar vi på Eja kläder för första gången; hon är skeptisk men gillar blåsten utanför. Det är måndag och vi flyttar hem. Samtidigt som det har varit de största och märkligaste dagarna någonsin känns allt så självklart. Hud mot hud vill hon ligga. Bara hon får vara intill är hon nöjd och vi lever så, i en värld befolkad endast av tre personer. Den 25 september klockan 16.37 kom hon; tre och en halv timme efter att vi kom in på Östra efter en surrealistisk upplevelse som gjorde förbannat ont. Dagarna på bb går in i varandra, består av timmar snarare än dygn där vi äter och sover, sover och äter och famlar lite i allt det nya. Det är konstigt hur snabbt man blir beroende av en annan människa.
Där ute har hösten kommit. Vi flyttar hem till dubbelsängen och stänger fönstret.