När medicinska frågor blir ideologi

"I dag berättar Aftonbladet om att antalet barn med Downs syndrom inte ökar, trots att vi skaffar barn senare i livet. Anledningen är att fosterdiagnostik blivit vanligare, och med det fler aborter. Fler än hälften av alla kvinnor som får reda på att deras foster har Downs syndrom väljer att abortera bort dem."

Och så kommer denna ständigt provocerande Torbjörn Tännsjö - professor i praktisk filosofi - och kommenterar det hela och självklart blir jag dj-vulskt provocerad och tror inte att jag läser rätt. Mannen är professor i medicinsk etik vid Karolinska Institutet.

"Enligt Tännsjös filosofi är det bra om man får ett samhälle med färre människor med problem. Att kunna välja bort dyslexi, färgblindhet och andra svagheter tror han endast skulle leda till något gott.

- Vi bör eftersträva utjämning av intellektuella och emotionella färdigheter. Då får vi ett mer jämlikt samhälle. Individen får mer handlingsutrymme och kommer att styras av sina positiva önskningar istället för av fysiska begränsningar.

Han tror heller inte att samhället blir mindre tolerant med färre människor med Downs syndrom eller andra funktionshinder. Tvärtom tror han att människor blir mindre konkurrensinriktade om de är mer lika.

- Ingenting försvinner för att vissa funktionshinder försvinner. Blir vi friskare och mindre märkta av svagheter lever vi bättre och då kan vi satsa mer på att utveckla till exempel sjukvården för äldre och sjuka.


Vi tar det igen. "Att kunna välja bort dyslexi, färgblindhet och andra svagheter tror han endast skulle leda till något gott." "Vi bör eftersträva utjämning av intellektuella och emotionella färdigheter." På vilka principer grundas en sådan samhällsmodell? Vad kallar vi det politiskt?

Sedan har han inget emot just Downs. Det är individen som har rätt att välja vilka svagheter man inte önskar (någon som önskar ett barn som presterar strax under medel?, vore det inte skönt med ett barn som kan se skillnad på rött och grönt?, ett som inte skelar?)

"Det farliga med diagnostik tror Tännsjö är att samhället bestämmer vad som är önskvärt. Att man inriktar diagnostiken endast på vissa funktionshinder istället för att låta människor välja fritt.

- Om ingen mer än du själv bestämmer finns det ingen risk med detta.

Han understryker att han inte tror att livskvalitet beror av funktionsnedsättningar och inte heller av att man ser ut som en filmstjärna.

- Man lever inte ett sämre liv som utvecklingsstörd. Att utveckla tekniker för fosterdiagnostik handlar endast om individens rätt att välja."


Jag håller med honom om idiotin i att oroa sig för just en avvikelse som går att testa för men tycker att det är argument för att skita i hela grejen. Var går gränsen för vad vi ska kunna ta reda på i förhand? Vilka människor är det ok att sortera bort, om det nu överhuvudtaget är ok att sortera bort människor? Och återigen; vems rättigheter är det vi talar om? Praktisk filosofi, hej och hå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback