I sin ordning
Hjärtslagen genom madrassen, mobilladdaren, motorvägen, människors tuggande. Tidigare har jag varit helt obesvärad av ljud, med en uppväxt i livligt hus med tre mindre syskon lärde man sig att koppla bort, men de senaste månaderna tränger alla ljud in, allt märks.
Sedan kan man alltid sätta på lite Dylan för att kamouflera alltihop.
***
Magen har vuxit två centimeter på en vecka.
Järnvärdet är riktigt högt.
Allt är som det ska.
Att börja vänta innan man åtminstone gått en vecka över tiden känns onödigt men det känns oerhört frustrerande att inte kunna planera, att inte ha kontroll, att inte orka som man brukar.
***
Pappa ringer och berättar att han har lyssnat på ett program om väntan. Det var någon som skrivit en hel doktorsavhandling om den, ”hur man nu kan göra det”. Men det är något med väntan som intresserar; hur man förhåller sig till den, vad den är, om inte väntan ska tillvaratas, ses som de där mellanrummen mellan allt som hakar i vartannat och rusar på. Som värde i sig helt enkelt. Och hur det kopplar till människors stress över att behöva vänta och hur egentligen all ovana vid väntan, alla liv utan tid för extra andhämtning, många gånger är självvald lyx. Möjligheten att kunna fylla varje minut med något, jobb, uppdrag, vänner, familj, inplanerade aktiviteter, det är inte alla som har det. Och jag vet att pappa ringer för att han kan se sitt lugn i mig, och fast jag vet att han har rätt finns det där parallellspåret där och jag förbannar min rastlöshet.
***
Linnea ringer och frågar ”Och var är bebisen nu då?”
***
Jag sätter mig på balkongen med en nyköpt påse godis och läser. Jag försöker vara bra på att göra ingenting. Inifrån hörs munspelet svagt svagt men överröstas av motorvägen, för här ute är motorvägen inget som kopplar till känslig hörsel utan det låter. Ordentligt. Och så blåser det, träden och allt annat som är löst rör sig.