den nya röran

Det slår mig det där, att det finns människor som utan att man tänker på det är så påtagligt lika en själv. Pappa och jag har samma humor; det kan tära på omgivningen, men det är ju så fint att se exakt samma saker, reagera och gapskratta ihop. Ola och jag går vaggandes i samma lugna lunk, hans lite torra trygga hand i min och ganska mycket ordlös kommunikation som hela tiden handlar om bekräftelse. Han funkar inte riktigt som jag gör, det är ju en del av det som gör honom så speciell, men samtidigt funkar han mer som jag gör än många andra och det är ju just på de planen vi möts.