En farmor och en farfar
Vore det inte för besökarna skulle det bli tomt här. Ett vardagsliv fullt med nytt folk men inga av de gamla, de täta, de självklara. Mina arabiskakunskaper öppnar upp för leenden på metron men inga djupare kontakter än detta susande ”bint??!” när det står klart för alla i kvinnovagnen att Eja inte är en pojke. (Utan hål i öronen finns det inte på kartan att hon skulle kunna vara flicka. Det där med rosa verkar inte så noga här, men det är intressant att se detta genomgående behov av könsmarkörer och hur inga attribut alls så ofta signalerar maskulinitet. ”Aiwa, bint” säger jag triumferande och fortsätter klä henne i brunt och grönt och turkost. Kulturanpassning sträcker sig till för mycket kläder i värmen för egen del och att påstå mig vara gift men med Eja kompromissas det inte.) Hon hänger runt med främlingar mer än vad jag gör, upp i en famn och vidare till nästa, men relationerna förblir korta och intensiva. Fint då när Lena och Birger kommer och delar lite vardag, tittar in på kaffehus vid trottoarkanter och bibliotek. Av Eriks kollega får vi låna ett hus utanför Alexandria och jag blir, trots att det är lite kyligt där norröver, lite lycklig av vit sand mellan tårna. Men mest är det roligt att få visa upp den Kairo-smet som vi delvis gjort till vår.