Ibland

upplever jag livet snabbt och ibland långsamt. När det går fort kommer känslan av att inte hinna med, men när det som nu går sakta känner jag mer intensiteten i stunden: suger i mig av varje stund av Eja, av Kairo, och har en helt annan närvaro. Sedan går det långsamt rent livsstilsmässigt också. Pratade med Maria, som tar in staden i racerfart, om det igår – att jag inte är så van vid det här tillbakalutade, nerbromsade som ju kommer av att ha barn. På väldigt många sätt har Eja inneburit en mindre begränsning än vad jag kanske föreställt mig innan, men en broms är hon ju helt klart. På gott och ont.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback