Jo jo,
man ska inte alltid prata om att vara back och om balans, men det är frustrerande att inte hinna med sig själv. Trots tid. Trots aktiva strategier. Trots lugn.
Men barn. Barn kan man alltid prata om. Miguel, Isak, Thia, Ivar, Clara, Judit, Hugo, Elsa. Andras barn. Tillfälliga bekantskaper. Intensitet.
Och det finns en sorts vardag, den där folk kommer över med bröd och efterrätter till kolonin och E lagar soppa och man får vänner att lära känna varann, som jag tycker om. Mer sånt. Det finns sådant som går helt utanför vardag men som jag också tycker om. Mer sånt också.
Och så finns det egentligen inte ett ont ord att säga om mitt jobb. Det här sammanhanget, människorna, tjänsten, området, temat, förutsättningarna, utvecklingen och allt det som bara är. Förbannad lyx.
K kom någon gång mitt i de här veckorna. Det var också vardag och det var just därför det var så bra.
Vi bor i kolonin flera dar i stöten och Eja far omkring. Hon lever rövare i grusgångarna, går baklänges. Hon kramas hårt hårt och dunkar en i ryggen.
Jag glömmer bort att duscha och tänker att det trots allt är ett sundhetstecken.