Horreyya
Tillbaka på egentligen det enda kaffehuset vi hittat där det känns som jag inte är ett väldigt udda inslag. Å andra sidan känns det väldigt mycket som mitt ställe – gillar karaktären och blandningen av folk. Kaklat golv, högt i tak och glest mellan borden ger en tillräckligt mycket utrymme för att kunna sitta ifred och tänka.
Åkte kvinnovagn på väg downtown, alla metrotåg har två kupéer särskilt för kvinnor. Uppsluppen och ganska intim stämning därinne och som vanligt hamnar stort fokus på Eja. Tre kvinnor tävlar om hennes uppmärksamhet med ljud och prat, fingerknäppningar och petanden på näsan, på andra sidan märker jag plötsligt att hon någon tagit hennes hand. Annars upplever jag det som kolossalt svårt att få någon kontakt, grepp eller uppfattning om kvinnorna här. Det känns förhållandevis modernt och ändå inte och majoriteten av män på gatorna indikerar att väldigt många kvinnor är annanstans/hemma. Alltför många är heltäckta, har mycket svårt för det. Unga kvinnor med mycket smink och uppbullade sjalar i glada färger är en helt annan sak att förhålla sig till.
Sitter med Eja i babybjörnen på magen (sovandes), tittar på folk och dricker väldigt sött te. Att sluta be om det utan socker är en måhända tafatt försök att smälta in – och jag har börjat gilla den helt andra dryck det blir. Det är skönt att inte sitta tätt inpå andra men ändå mitt i något slags folkliv. Kairo förknippar jag alltmer med mellankrigstid och en traditionalitet i bemärkelsen tidigt 1900-tal snarare än faraoner och mamluker. Samtidigt känns det som en historia som kastar sig fram och tillbaka; på 60-talet sågs kvinnorna bära urringat och kortkort. På vägen tillbaka i kvinnovagnen får Eja kontakt med en av de helt svartdraperade, hon talar därinifrån medan Eja rycker i slöjan. Avanonymiserad blir även hon lättare att relatera till, men kvar finns tusen frågor att ställa.