den nya röran

”Fasaden är slät, som för att avvärja skattmasen, förutom utskjutande mashrafías – höga fönster med mönstrade fönstergaller, varifrån Zeynab Khatun utan slöja kunde betrakta världen utanför och ändå bevara sin heder.”

Lite så är livet på balkongen där jag sitter oanständigt klädd i bara linne och strumpbyxor. Metrostationens låga byggnad ligger mittemot och träd hindrar insyn från andra håll. Med ett lakan på klädstrecket kan jag till och med sitta här och amma. Balkongen vetter mot väster, på andra sidan spåren fortsätter Maadi med hus i grå betong fram till Nilen. Högtalarna är på högsta volym för att kunna göra sig hörda, här är ett ständigt sorl och brus. Slog mig nyss att vi inte inte ens reagerar på när tågen kommer in för att bakgrundsljuden är så höga.

Hit hör biltvätten på Mobil-macken nedanför och människor som pratar och grejar med saker, men framför allt tutandet. Det är som en del av körstilen här, koppla ur, växla, tuta, gasa. Det är sällan ilskna tut utan mer ett här-kommer-jag som ibland kryddas med de längre maka-på-dig! Kaoset låter värre än vad det är, nere på gata 9 rör sig bilarna långsamt förbi dubbelparkeringar och gående och på de allra flesta vägar är det enkelriktat vilket gör alltihop så mycket mer hanterbart.

Fem gånger om dagen konkurrerar böneutroparna från minareterna, det skränar ur högtalarna av monoton sång och blir en halvkomisk mix när alla kör igång samtidigt. Samtidigt fortsätter det mesta som vanligt. Ett par gånger har jag varit nära att snubbla över bedjande män eller snarare kommit i vägen för Mecka (i porten på väg ut och inne på apoteket) och känt mig kulturellt klumpig. Annars känner man inte själv att man gör så mycket väsen av sig. Eja väcker visserligen en del uppståendelse men i Maadi känns det väldigt ok att gå omkring och vara icke-egyptier och kvinna även sent. Trots att man uppenbarligen sticker ut kan man hålla en relativt lågmäld profil.