den nya röran

Vad jag har förstått här mer än någon annanstans, fast jag lika gärna kunde ha begripit det varsomhelst, är att det som kallas historia direkt länkar till nutiden.

Folk bor intill ottomanska hus för att ottomanerna en gång byggde dem, i kvarter som i sin tur redan hade flera hundra år gamla moskéer. Samhällen ser ut som de gör för att de har utvecklats under tidens gång. Just det där att historia inte är något separat, att om man bara löpande följer pyramidbyggande och framåt så hamnar man till slut där vi är idag. Det finns inte något brott någonstans, allt tar bara ny sats hela tiden. Förfall och uppbyggnad. Utveckling är inte något som per automatik förstör. Kairoföreställningarna från Tusen och natt hade inte funnits om faraonerna fortsatt prägla stadsbilden. Moderna delar som downtown – byggd efter att khediven Ismail mött Paris främste landskapsarkitekt på världsutställingen 1867 – blir efterhand också historiska.

Det är ju det tiden gör, lägger alltihop på vartannat, sliter och nöter, bygger nytt och restaurerar och skapar det som är idag. Som 2010 omringar folks vardag. Det här handlar naturligtvis inte bara om arkiktektur utan kultur och sociala mekanismer i stort.


Kaffehuset Al-Fishawi säger sig ha haft öppet utan uppehåll sedan 1773.
Bilder ovan från el-Mu’izz när vi väl hittade dit.