Islamiska Kairo
”Gumhuriyya Street [markerar] fortfarande en tydlig gräns. Denna genomfartsled sträcker sig i nord-sydlig riktning, från Ramses Square till det före detta kungliga palatset i Abdine. Khediv Ismails boulevarder, inspirerade av Paris, sträcker sig västerut från Gumhuriyya Street. Men i öster tonar den ”västerländska” stadens tillrättalagda ordning, dess trottoarer och trafikljus, bort. De ”orientaliska” kvarterens organiska tillväxt tar över.
Med sina tusen år är detta långtifrån den äldsta delen av Kairo; det hade redan funnits ett Memfis på andra sidan Nilen, ett antikt Heliopolis i norr, och de tidiga muslimska huvudstäderna i söder. Men denna Gamla stad, som egyptierna kallar el-Mu’izz, är det största området från tiden före 1800-talet som bevarats, med sitt gatunät i det närmaste intakt, fram till idag. Det är dessutom metropolens mest trafikerade och trångbodda delar. ...
Omkring 600 kulturminnesmärkta medeltida monument har putsats upp eller helrenoverats mitt i detta kaos, vilket gör el-Mu’izz till något av ett friluftsmuseum över islamisk arkitektur. ...
Gränderna är dock fortfarande inte bredare än att de medeltida föreskrifterna om att två fullastade kameler skulle kunna passera i bredd och trafikeras fortfarande främst av fotgängare. Ja, med undantag för de lastdjur som har ersatt de en gång i tiden ständigt närvarande åsnorna, det vill säga minimala Suzukilastbilar.”
Vi kommer med hjälp av kartan från det som benämns downtown mot detta så kallat islamiska Kairo. Riktningen är rätt. Så ser det ut som gatan tar slut och vi funderar på att vända, men fortsätter lite till och möts av handelsbås med praktiska ting, uppstoppade katter, grälla affischer och ett sammelsurium av folk. Vi följer en fullknökad trottoar fram till en öppen plats. Sjalar kastas i luften, det ligger drösar av kläder på bord, en man håller upp en Puma-t-shirt i xl ihop med ett Madame! och när jag inte är intresserad ett besviket But Madame! Gata efter gata, gränd efter gränd fylls med kläder och inneskor i form av mjukishundar, badrumsmattor, fluffiga överkast med motiv, skor, skor och åter skor, bomullstrosor och ett och annat raffset. Vi tror upprepade gånger att vi hamnat i en återvändsgränd men bakom nästa klädhängare fortsätter det. Sytråd, plastblomsgirlanger, rörliga leksaker och överdekorerade dopattiraljer, fler inneskor, fler Puma-t-shirts. På motorhuven på en blå bil som står parkerad vid den stora genomfartsleden står en man och dansar frenetiskt med jeans i händerna, runt omkring är det fullt disco; det spelas instrument och sjungs högt för att locka till sig kunder. Vi går upp på en gångbro och tror att vi lokaliserat oss och ger oss in i gyttret igen. Det är en labyrint. Vi hittar ett duschdraperi – äntligen – men inte ut, inte till kryddhögar, 800-talsmoskéer eller Midaqgränden från nobelprisförfattaren Niguib Mahfouz 40-talsroman. Jag får en polotröja i chockrosa spandex tryckt under näsan, men de flesta har inget att sälja till oss. De hälsar bara välkommen till Kairo från nära intill och från klädståndens megafoner. Inte en enda lädersandal eller souvenirpyramid i sikte. Det är roligt men mattande, vi går längs en lugnare gata med muttrar och reservdelar tillbaka.