den nya röran

Vardagen är ganska stilla och långsam, det här med att bo i Kairo är tämligen odramatiskt och på många sätt väldigt enkelt. Vi har hittat någon form av rytm. Förmiddagarna med Eja fortsätter och är ungefär som hemma, hon är livligare och initierar mer eget. Jag beter mig som en förälskad fjant, fascineras av allt som har med henne att göra. Det är en ständig lära-känna-process, så mycket nytt hela hela tiden. Egentligen gör vi ingenting. Tittar på varann. Jag sjunger och klappar i händerna, hon dreglar och fastnar för detaljer. Vänder sig om och om igen. Sitter på min mage. Står. Tittar sig omkring.

Kapuscinski – såklart – har en beskrivning av sig själv som kan appliceras på Eja.
”Jag måste ha tett mig som en sorts skogsväsen: överväldigad, lite förskrämd, med uppspärrade ögon, en blick som ville få syn på allt, tränga igenom, urskilja.”

Han reser med Herodotos.
Herodotos beskriver ett enastående Egypten, för tvåtusen femhundra år sedan är han tagen av hur märkligt gammalt landet är.
Jag reser med Kapucinski och Rodenbeck och upplever Maadi som mycket mer mitt ställe än vad jag trott, Egypten intressantare. Mår otroligt bra här. Enkelheten i kombination med extra mycket allt, trafikpoliser som kommer fram och pussar på Eja, livet som spiller ut på trottoarerna. Inte en känsla av att höra hemma men storstadsgrejen gör att man inte är helt fel heller.