Smogens och brödets förlovade stad




I en vattenpöl downtown syns trottoarplattornas klarröda och klargula färger, i övrigt är de täckta av ett lager smuts. Grådaskigheten är kanske det som utmärker Kairo allra mest. Det är som en hinna över staden, och det kan blir rätt vackert när solen lyser på slitna fasader. Jag ser bilder överallt där vi går. Liten tjej med Mimmi Pigg-mask i handen bakom en servering som spillt ut på trottoaren med män i långdräkten galabia, löpande band med bröd som kommer ut direkt från bageriet och lassas på stora vagnar. Människors reaktion på kameran tidigare gör att jag tar fega folktomma bilder istället. Vackert är kanske mycket sagt, det är nedgånget och smutsigt, men det finns ändå något förvånande tilltalande över det. Luften är torr och full av avgaser, olika lukter överallt. Det här är den moderna delen av staden, vi ser stora biografer och affärer fulla av – allt. En blandning av förfall och halvfärdighet präglar stadsbilden. Det skulle kunna vara storslaget men landar i smuts och plottrighet. Överfulla skyltfönster kantar de stora gatorna; gamla speceriaffärer, fruktstånd och skrymslen med sådant som upphängda kretskort fyller de mindre. Charmen finns där om man vill se den.

Vi hittar ett kaffehus där det känns som om tiden stått stilla sedan 20-talet och samma damm ligger kvar. Det är stort och luftigt, plywood i fönsterhålen och tidningsläsande äldre ensamma män här och var. Plus någon enstaka kvinna, vilket är anledning till att vi går in. Många av kaffehusen är uppenbart manliga bastiljoner, ska det vara traditionellt så ska det.

Kaffehus låter som en omskrivning av kafé men är något helt annat. Qahwa heter det på arabiska och är enligt boken jag läser (Max Rodenbecks Kairo) ”en kombination av västvärldens parkbänkar, tidningskiosker, skoputsare, kvartersbarer, frimurarloger och företagskaféer.” Det är den enda institution i Kairo som är vanligare än moskén. Lattehaken finns här parallellt.

”Dagens statistik är mindre tillförlitlig än vad den var när man på Napoleons tid räknade till 1350 kaffehus i de Tusen minareternas stad, men siffran 200 invånare per kafé har inte minskat nämnvärt. Enligt denna beräkning finns det i dagens Kairo drygt 30 000 kaféer. Siffran är troligen inte överdriven om man tar hänsyn till den stora variationen i storleken och inredningen hos stadens qahwas.”


Varje subkultur har sin egen. Många av de ställen vi ser är dunkla hål i väggen utan någon uppmärkning alls. Te och vattenpipor är vanligare än kaffe. Det känns som en subventionerad samhällsinstitution – det kostar praktiskt taget ingenting och man undrar hur de går runt. Men det är klart, stämmer det att de flesta män åtminstone tillbringar en liten stund på ett kaffehus varje dag så omsätts det ändå miljoner.

Ytterligare ställe med gammal prägel är Estoril där enda ljuskällorna är tavelbelysningen, cigaretterna och betongglaset ut mot gränden. Det är en restaurang med halvt stilig men sjaskig atmosfär som sägs vara tillhåll för artister och journalister. När vi får in maten rycker kyparen Eja med ett jalla och sedan får vi äta ostört.


Kommentarer
Postat av: Elin

Så väldigt kul att få följa er resa! jag går in här så ofta jag kan och blir så glad att få veta mer. Kramar från ett alldeles vitt Göteborg.

2010-01-27 @ 10:37:15
Postat av: Lena Olsson

2010-01-31 @ 13:13:10
Postat av: Lena Olsson

Jg tycker precis som du Elin (fast det är nog inte syster Elin som kommenterat)-det är jätteroligt att läsa Jennys iaktagelser. Snart får vi se själva och som jag kommer ihåg Kairo så är det bla just avgaser och dammet. Kan tänka mig att det kommer en hel del sand från omgivande ökenområdet. Några fler bilder av människor ser vi gärna - allra helst av Eja! Snappar man någon arabiska?

2010-01-31 @ 13:17:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback