den nya röran

E ser alldeles konstig ut när vi kommer hit. Han säger att det flippar i huvudet på honom, som en omvänd kulturkrock. Alla bakgrundsljud som tagits bort, alla människor, allt kaos. Här är helt stilla. Havet ligger blankt och ljusblått som kontrast till de rödaktiga klipporna. På andra sidan Saudiarabien. Någon som talar. Inget mer.

Några palmer. Sinai – berg och öken – bakom . Beduinstil rakt igenom med sättning i marknivå med mattor och dynor direkt på stranden. Ett rum som ligger så att man verkligen kan höra havet inifrån sängen.

Om man ska vara nedvärderande ser delar av Dahab lite ut som en dynghög med lösgående hundar, katter, getter och kameler. Men kustlinjen är fylld av denna symbios av beduiner, turister och hippies. Stället attraherar mest dykare, snorklare och människor med en förkärlek till att göra ingenting.  Många fastnar. Vi köper aprikosbröd från en tysk kvinna som kommer med nybakt på sin cykel vissa eftermiddagar, hon kom hit för sex år sedan och har inte kommit härifrån. Vi åker taxi med en egyptisk man som höll på med proffsboxning, hamnade här av en slump mitt i sitt turnerande och bara släppte karriären och stannade kvar. Det är en sådan kontrast till Kairo; helt utan stress, intensitet, luftföroreningar och krav på att vara täckt.

Vi äter räkor, blir bjudna på te, beställer laddningar av plattbröd och hummus, röker vattenpipa och drönar runt med solen mot huden. Jag  läser Dumskallarnas sammansvärjning  och det gör på sina sätt E också (De apatiska). Vi bor norrut, precis där hotellen och serveringarna slutar och det obebyggda börjar och det är ett litet hotell fullt med original. Den irländska mannen helt klädd i turkost som konverterade till islam för trettio år sedan. Den unga franska tjejen som gråter öppet när hon lyssnar på nyheterna. Den äldre ständigt solande kvinnan med morotsrött hår. Det egyptiska paret på besök från sin exil som drar ut sin teve på balkongen ovanför oss och därifrån umgås med sin vuxna dotter som socialiserar med alla andra nedanför. Dykarkillen som upptäcker fridykning och ljudligt deklarerar för den hälsande vännen ”I told you, it’s not 'what’s up' here, it’s what’s down!”. Det nyförälskade borgerliga brittisk-argentinska paret i 70-årsåldern. Den fransk-spanska familjen som gett bort allt de äger för att ge sig ut och resa i världen under ett till två år med Salomeh, 3, och Africa 1,5. Det tar två dagar innan de bestämmer sig för att förlänga sitt visum.

Det är en parallell verklighet, helt klart. Sådana här ställen finns inte egentligen och jag längtar inte en smul tillbaka till Kairo. Ett par gånger om dagen tar jag mig ut och ner under vattenytan, snorklingen blir som en drog som kompletterar allt detta ljuvliga ingenting.