den nya röran

Detta att inte förstå allting är en del av vårt Kairo, kanske allas Kairo, jag vet inte. Att försöka ta in och förstå blir inte lättare efter hand; varje steg vidare tar en längre in i smeten. Mellanöstern. Arabvärlden. Megastaden. Det finns inget riktigt sätt att närma sig den typen av enheter.

När mamma kommer hem ligger det en DN där som publicerar resereportage från Kairo och kallar den mer stad än andra. De citerar Marie Louise Ekman som skulle välja mellan stad och natur och tveklöst svarar staden. ”I naturen finns inget att tillägga. Visst man kan lägga till ett vattenfall, men naturen är färdig.” Vi är inte utanpå Kairo när vi är här, vi är i. När jag går på kvinnovagnen på metron gör jag inte det som betraktare, jag är där som medverkande i just det offentliga rummet. Storstaden är mixen och dynamiken av olikheterna lite per definition, till skillnad från byn där det fortfarande kan finnas den som ses som främlingen. Samtidigt är inte Kairo en enhet, det är en massa sammanfogade delar. Stadsdelar. Gränder. En massa vi. En massa sociala kontexter. Alldeles för mycket att förhålla sig till. ”All mänsklighet verkar dessutom redan kommit hit” skriver DN. ”Romarna, Jesus och Maria, kopter, profeter, araber, Damaskus umayader, Bagdads abbasider, Nordafrikas fatimider, seljukernas ledare Salah ad-Din och därefter mamluker, turkar, Napoleon, britterna och nu hemstad för närmare 20 miljoner egyptier.”

Detta att inte förstå allting är ok. Det är slagsmål nere på gatan ibland, eller det är början till slagsmål som trots tonläget aldrig urartar. Jag vet inte vad som hänt. Jag vet inte vad de säger. Det kommer en massa människor och blandar sig i. Jag läser mig till en sorts förståelse – mannen på gatan kan tillåta sig att bli förbannad och tappa huvudet offentligt då han vet att där finns en spärr i form av medmänniskor (män) som aldrig kommer tillåta bråket att gå för långt. En från början kontrollerad aggressivitet? Social kontroll som vaccin mot långtgående våld och kriminalitet? Statistiken är exceptionell, brottsligheten är lägre än i Sverige.   

”I ingen annan stad finns så lite grönyta, bara någon kvadratdecimeter per medborgare. Stor nog att sätta ner foten på. Det är i alla fall vad avdelningen för bostäder och planering Scientific Research Academy säger.” DN igen. Det är också Kairo. Längs Corniche el-Nil sitter folk och har picknick på gräsmatteremsorna. Det är smutsigt och vältrafikerat. Av med skorna och så en man vid en stolpe som fixar te. Betydelsen, trots allt, av urban grönska. För att fira in våren har de högtid från faraonernas tid via kopterna där kairoborna måndagen efter påsk sätter sig varhelst det går och har picknick. Den heter Sham an-Nassim – ”sniffing the breeze”. Det har jag också bara läst mig till.

Språket. De där bokstavliga betydelserna. Avkodifieringen. Absolut att det är en ände att börja från, men vägen dit! Innan man hittar nyanserna, kommer bortom artighetsfraserna och möjligheten att kunna handla grönsaker. Arabiskan är för mig ständiga aha-upplevelser men det är fortfarande mer språk än samhälle. Min kurs är i så-som-det-talas-på-gatan till skillnad från den formella arabiskan som finns i tidningar och ordnade sammanhang, men det är fortfarande bara bokstäver, ord och fraser.

”Detta land för mig, detta är ny värld. Jag inte har förflutet i detta land. Inga minnen byggts upp här, inte ännu, ingen ledsnad, ingen lycka inte ännu, bara information, hundratals och tusentals informationer som förbryllar mig varje dag.”

Ur Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande av Xiaolu Guo.