den nya röran

Bland finbesöken har jag glömt att nämna dem från Malmö och Oslo. Ivar-Knivar och Elin-Pelin. Fast egentligen har jag ansträngt mig lite för att inte nämna nån. Namnkavalkader, det där med vem och var, kan lätt bli konstigt - vardagsloggandet till trots.

Karin Bojs, DN.

Åh. 30-årsfest och den där kicken man får av att blanda folk. Knytkalas. Dans. Lagom fix. Gustavs spellistor, våra kompletteringar. Tamburiner. Eja som får syn på discokulan och sätter racerfart. Vitsippor.

Det där med skor är inte helt enkelt. Hon behöver något med gummisula då gräset är för vått för mockasiner ibland. E är runt och hittar klassiska som kostar löjligt mycket pengar och ingenting i begagnataffären, men till slut så ett par som är nedsatta till rimligt pris. Och från Judit får vi låna ett par inomhus-Converse som alla går igång på och kängor till sen. Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått. Det där med skor är inte helt enkelt; inte att få med sig dem när man är en tvärhand hög och försöker gå. Barfota är för nybörjare.

Judit träffar vi mer än vanligt och det är fint att vara igenkänd.

Dagarna går och jag hänger med Ejafisen och får åter den där känslan av att vi håller på att bli bästisar och bundis.  Det är som att vi börjar förstå varandra. Vi träffar andra, fikar och sitter på golv, och umgås mycket med varandra. På kvällarna är vi tre och det är en förbannad lyx, att få vara vuxen samtidigt som man är med henne. Att få vara med Erik. Ibland är vi fler, blir bjudna på vardagsmiddag och sånt.

Hon står då och då, några sekunder, utan stöd och när balansen inte håller sätter hon sig ner själv. Det är små små steg mot självständighet som får mig att bli orimligt stolt. Vi använder den svarta sittpuffen som trumma, hon hånglar med sig själv i spegeln ibland, vi experimenterar med mat och går igång på våren. Det är frustration från båda håll med ojämna mellanrum. Men mest är det bara bra. Hon och jag. April. Föräldraledighet mår klart bra av att delas.