Mina perspektiv
Jag har världens coolaste dotter. Det är bara så det är. Håret är ett stort rött rufs och hon gör konstiga saker mest hela tiden. För en ettåring normala kanske, men allt beror på perspektiv. Bland sådant som hon gillar mest finns att hämta koalan hon har fått från Steve för att den med sina plastfötter ska kittla henne under fotsulorna. Det är också fantastiskt roligt att stå uppe på skänken vid fönstret med utsikt över Statoilmacken och peta till en träfigur som hänger i en fjäder i en av krukväxterna. Själv gillar jag mest grejen med att tillsammans stå på en liten långsmal träpall och dansa järnet. Dagarna fylls av samma fråga. "Är det?", "Är det?"
Ibland gör hon mig vansinnig. Det är inte nyfikenheten och frågorna, absolut inte, men bestämdheten och tempramentet kan få en farligt nära bristningsgränsen. Det går inte att resonera med någon som ännu inte har ett språk utan bara en liten liten fot som stampar i golvet och en vilja av stål.
Har ätit krusbärspaj till kvällsmat. Det är sådant man får göra när man är vuxen.