Dansa fastän
Mycket vändor i det där, är äntligen tillbaka i en vardag jag trivs med. Rakt igenom vintern är Eja den stora behållningen. Det är en helt fantastisk fas det här sett till hur man kan umgås och kommunicera. Hon har kvar sin spjuveraktiga min och vill gärna vara nära intill och långt borta om vartannat. Hon förstår så hemskt mycket mer än vad hon gjorde alldeles nyss. Humorn är där och språket på gång.
Hon säger inte längre nong-nong utan blomma,
kan flaxa med armarna som en fågel; fascineras av dem på långt avstånd,
säger bil om varenda en längs vägen upp och ner Masthugget.
Hon säger fisk och förstår betydelsen av att pussa någon på kinden. Hon ser bilder på Hannes och Isak och Herr Nilsson och vill handgripligen plocka ut dem ur iphonen, ur boken för att krama om dem (”Ii!”, ”Nanne!”). Hon säger välling och mat på ett nästan irriterande tydligt sätt, om morgnar och nätter, och hon vet att hon säger rätt. Hon förklarar med teckenspråk och annat för att göra sig förstådd. Hon vill själv, kan själv, gör själv. Det är kläder, potta, gummistövlar inomhus och ständiga projekt.
När jag säger att vi ska träffa Vidar säger hon klappa. När jag frågar vem som är på dagis idag säger hon Eja. Eller möjligen Azar. Hon springer. Snurrar runt. Klättrar och balanserar. Hon tar sig fram på tå, hon tar sig runt i sin åkpåse på golvet och Erik leker att de åker båt, hon sjunger för sig själv, hon pladdrar långa haranger som hon inte bryr sig om att ingen begriper. Hon går igång på samma människor som jag gör. Skulle hon få skulle hon gunga jämt, högt högt högt.