den nya röran

Helt ovetandes om omslaget till En knuten näve i fickan (som Elin refererar till) när jag skrev om saker vita medelklassmänniskor gillar ser jag att vi valt att illustrera på samma sätt. Med en muminmugg. Först upplever jag det mest som jättekonstigt, då viljan att använda den för min del bara handlade om direkta tillfälligheter och estetik. Men det är ju samma tanke bakom, det där med muminvänstern för att markera den stilmedvetna alternativa medelklassen - och det hänger ju ihop. Med skillnaden att jag analyserar rätt så grunt.

(För att hålla ihop det här inlägget kollar jag på stuffwhitepeoplelike.com för att se vad den säger och hittar #62 Knowing what’s best for poor people. Den tar dessutom upp synen på att handla på Wal-Mart - vilket ju kanske tål en parallell till vår Willys/ICA Focus-diskussion - och allt slår bara knut på sig självt.)

En knuten näve i fickan, som jag inte läst, verkar rätt så mycket handla om att medelklassen kidnappat vänsterrörelsen. Läser vidare på förlagets hemsida där det står såhär:

"Det finns inga klasskillnader.
Idag är vi en enda stor medelklassfamilj med överklassen och den globala kapitalismen som fiender.

Underklassen är så liten att den inte syns om du blundar. Arbetarklassen har hamnat på museum, i samma monter som folkhemmet. Ibland dammas den av och plockas fram för att ge must och liv åt någons levnadshistoria. En gång om året hyllas den med sånger och flaggor.

Men hur är det att komma in i vänstern och inte kunna den alternativa medelklassens koder? Hur känns det att gå i ett demonstrationståg och höra "Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet" skanderas av en akademiker med etta på Söder?"


Nu kommer det här ju från helt fel håll - mamma lärare, pappa kemist, pågående magisteruppsats - men jag förstår inte: vad är alternativet?

Att alla som inte bär på sann erfarenhet håller sig undan/engagerar sig i något mer lämpligt? Att bisexuellas rättigheter lyfts upp av bisexuella, samernas av samerna, att alla håller sig till sitt? Vänsterfrågan kan väl inte vara reserverad, man kan väl inte ha äganderätt till klasskampen?

Sedan kan jag hålla med om att ett problem med medelklassen i vår del av världen är att den sätter sig själv som norm. Jag gör det också. Utopin är ett (globalt) samhälle utan gigantiska inkomstskillnader, med lika utbildningsmöjligheter och hälsovård - där alla tänker på miljön. Det är en modell som jag lugnt kan tänka mig att pracka på andra. Knowing what's best for poor people. Att jag bor i ett land som inte varit i krig på tvåhundra år och snart räknas som höginkomsttagare hindrar mig inte heller från att delta i fredsdemonstrationer eller driva på papperslösas rätt till en vettig lön.

Klass är fortfarande ett relevant begrepp eftersom det kommer med självförtroende (se till exempel beskrivningen av skillnaden mellan den intellektualiserade mamman och alkoholiserade pappan i Mig äger ingen) och upplevd möjlighet till tillträde. Visst faller vissa skiljelinjer när betongarbetare tjänar mer än socionomer, men i vissa fall spelar det ingen roll att du tjänar 30 000 som golvläggare - du tycker kanske ändå inte att du hör hemma på Dramaten eller ett öppet seminarium om Göteborgs framtida arkitektur. Att man oavsett klass väljer att inte gå är en annan diskussion.

Och i och med att arbetarklassen så lätt definierar ut sig själv som riktig när den aktiverar sig på diskussionsforum för vänsterlitteratur undrar jag om inte debatten som den i och runt omkring En knuten näve i fickan i själva verket är medelklassens kamp med sig själv.

____________________________________
Illustration: Iriselsa