den nya röran

Begränsningar beror på perspektiv, och vem det är som har tolkningsföreträde. Gjort klart ett nummer av FUB:s lokala tidning, denna gång om förväntningar och sortering av människor.

(Rubriken från föreläsning med David Lega.) 

"Först hoppade han av från M till SD. Nu har han fått nog av sitt nya parti. Fullmäktigeledamoten Michael Zand i Halmstad beskyller Sverigedemokraterna för rasism och bristande demokrati.
- Jag skulle ha lyssnat mer på de kritiska frågorna om dem. Jag har upptäckt att de är främlingsfientliga smygrasister, förklarar Zand."

DN

Illustration Fredrik Simson




















.

"Vi blir inte annorlunda för att vi dör", skriver Michel de Montaigne.
I och med döden är det slut på möjligheten att bli annorlunda.
Det är därför det är en sådan nackdel att vara död.

Bodil M.

Barcelona ger en massa inspiration till koloniestetik. Innergården på baren vi hittar kvällen när nästan allt är fullt med växter, backar och halvt övertäckt tak, Fernando och Paolas lägenhet med färgglatt blankmålade dörrar och hittegodsmöblerna från gatan.

Jag cyklar till Torpa på kvällarna efter jobb, vi går dit på helgen. River upp maskrosblad och plastmattor och målar den inbyggda bänken. Släpar in fler loppisfynd och mönstrade pappren från El Born. Första titten efter tre veckors bortavaro är trädgården en djungel av blommande buskar, nya växter och högvuxen rabarber. Gillar sådant som frösår sig; låter all vallmo och förgätmigej vara kvar. Ogräs måste väl vara något subjektivt.

F. Scott Fitzgerald har tydligen sagt att utropstecken är som att skratta åt sina egna skämt, skriver DN. Fram till 70-talet fanns de inte ens på de flesta skrivmaskiner.
Men som de också skriver, med mail och sms har det smugit sig in tvivel. "Utropstecknen lyfter plötsligt hela kommunikationen ett steg på vänlighetsskalan och snart börjar man fundera på om det snarast är ovänligt att inte slänga in det här och var."
Det händer att jag tvekar.

börjar med att L läser alla tidningens dödsannonser högt för mig.
Vi har sådant utanför ramen, och så sådant inuti (direkt angränsande till sterotyperna) som när man kommer från jobb med kryddväxter i påsar på styret längs grusgången i kolonin och ser henne stå med slangen och vattna jordgubbslandet.  Det är en relation som byggts upp under åtta år och är fullständigt trygg och bland det finaste jag har. E kallar henne för sin bästis och det är nog precis så det är. Hennes ”jävlar!” när jag berättade om graviditeten är också det mest korrekta som sagts om den.

Sitter och läser Bang så jag gråter. Parkbänksgrannarna undrar vad det är jag skrattar så högt och okontrollerat åt. Erik också.
Mycket för bilderna som kommer fram genom hennes berättande. Kanske för att jag är trött. Kom i säng någon gång efter fem, långt innan sista dj-setet (Simian Mobile Disco sannolikt bäst; och kören som ställde sig upp i en av Neil Youngs låtar, och filmaren som zoomar in månens kratrar i väntan på Sonic Youth). Sovit som en stock. Ätit körsbär och kokosyoghurt till frukost i sängen.

Så gick vi ut och in på sushistället för att göra det ytterligare en gång. Förmodligen det bästa matstället i världen (Kibuka, c/ Goya, Gràcia, Barcelona). Och så på torget här, det med pelaren – vi har upptäckt ett par nya, och så ändrar de gamla namn just som man tror sig ha koll. Det är väl helt enkelt så att vi inte har någon koll, bara en utvecklad känsla för stadsdelen.

Bredvid oss sitter en äldre man med en käpp snidad som ett ormhuvud. Han tittar väldigt nöjt på allt runt omkring. En främmande pojke på kanske två år kommer fram och pratar med honom en stund. Två killar kommer med en sådan där hund med djävulsblick som aldrig skulle göra någon förnär och de leker med en plastflaska; hunden slår fantasivolter. Sen är det någon som tar fram en stor kartong full med paketeringsplast som smäller när man hoppar på den och ungarna blir som tokiga och hundarna blir som tokiga och det utspelas hundra scener på torget som får alla att småle/skratta högt och polisen att titta ner från sitt kontor mitt på torget.

Det är inte alltid man orkar. Vinden tar tag i kajaken och vrider den åt fel håll, jag paddlar men kajaken står still. Det är hård tramuntanavind från Frankrike får vi förklarat för oss.
Tillbaka och in i en grotta. Vi lunchar chorizo och nektariner i regnet, resten av dagen är det sol. Vinden tilltar. Klippformationerna och landskapet imponerar och medan Erik sedan ger sig iväg längs kusten och öarna och kommer tillbaka mellan varven med fullt adrenalinpåslag är jag kvar inne i bukten med klippväggarna, muren, kaktusarna, havstomaterna och längst in Dalis gamla hus.

Det är inte roligt att känna sig klen, att inte orka, men jag mår riktigt bra i hela kroppen---- gillar det vilsamma, det havsnära, det dramatiska som kommer alldeles inpå. E är lycklig och pratar om styrbarhet och skillnader mellan kajaker och kajaker, surfning över stenhällar och utmanande sjö.

Vi bor i ett rum som känns som en inglasad altan i Cadaques, på ett pensionat uppe vid kyrkan med knaggliga gränder åt alla håll. Kolossalt lugn i kroppen, ingen stress, tapas till frukost. Kajakerna lämnas tillbaka och andra dagen tar vi en vandring till Cap de Creus i surrealistiskt vackert landskap längs kusten istället. Orkar gå i sju timmar, när vi kommer tillbaka till byn är det halvtid och fyrverkerier då Barcelona tagit ledningen i matchen. Fortfarande lika sugen på rödvin.

skulle jag vilja skriva om alla stunderna in emellan,
Det händer mycket i pauserna, i ingalundaheten, vardagarna, paranteserna.

Träffar mycket folk och ändå inte. Har något som lever inuti mig, blivit fixerad vid mycket av det kroppsliga. Skulle vilja orka fika oftare, ha spontanmiddagar och prata längre stunder med mina vänner. Upptagen av annat, vet inte vad. Och så vill jag läsa böcker, det ligger en hög här och det finns en sorts längtan efter ledighet, vila och ork.

Skulle vilja fylla sidor med detaljerna, de där som alltid försvinner och sällan fångas in.
Dagarna går och går och det går snabbt.
Är mer inåtinriktad än utåtinriktad just nu, men det får vara.

"Att köra motorväg är som att brodera korsstygn, väva trasmattor eller sy paljetter på sina kläder - man kan inte sluta, inte nu när det går så bra, måste bara köra om den där bilen, sy dit en paljett till, ett korsstygn.

Och plötsligt har man kommit någon vart, plötsligt är man någonstans. Som om man hade haft ett mål."

- Bodil Malmsten, www.finistere.se