Bortanför effektivitet

Vet inte hur jag skulle klara mig utan mina inspirationsryck. Alla gånger när man läser riktigt välskrivna reportage eller musik grabbar tag i en eller något annat triggar igång tankar & någonting inuti en – och det kan blir rätt hetsigt och spretigt för man vet inte riktigt vad man ska göra när inspirationen fylls på. Ofta blir det till ingenting. Det är inte produktiviteten man vill åt utan känslan av att allt är möjligt, att man lyfter lite från stolen.

Dricker banan-jordgubbssmoothie och jobbar hemifrån idag. Vårstädningsmaskinerna har åkt förbi kvarteret och alla bilar har parkeringsböter eftersom man på torsdagar mellan nio och tolv, udda veckor mellan 15 mars och 30 april inte får stå på gatorna här utanför. Det är sådant man inte tänker på eftersom torsdagar mellan nio och tolv, udda veckor mellan 15 mars och 30 april knappt finns, men vi råkade läsa på skylten på väg hem igår kväll och jag flyttade bilen två minuter efter att jag gick upp, samtidigt som vårstädningsmaskinen kom på gatan, strax innan parkeringsvakten kom gående.

Kreativitetsproduktivitet kommer sällan ur rycken (av plötslig inspiration skapas snarare nya idéer än att någonting slutförs) utan av deadlines. Man sitter och skriver på ett manus man är tveksam till och vet att det nog kommer sluta bra. Pressen är fortfarande effektiv, även om jag numera inte kan nå upp till några stressnivåer. Allt är lite långsammare, lite lugnare, lite mer instängt än vanligt.

Egentligen behöver jag fortfarande sova.


.

Kolonin ser nu ut som ett kalhygge. Med våra bästa sekatörer har vi klippt ner allting som inte längre lever (här är det visset och förmultnat, fult och snårigt) och om man sitter på huk – vilket man gör – ser man att små knoppar och lökar och blad är på väg upp ur jorden. Allt går i cykler och nu närmar vi oss nedförsbacken. Av flera anledningar tror jag att det är ett halvår som kommer att gå fort.

Solen, man måste ju nämna solen, lyser och vi går förbi gatuköket på vägen dit. Grannen är där (inte sjömannen, honom väntar vi till vattnet sätts på) och spanjoren som inte egentligen är spanjor, en kvinna i snickarbyxor och B längre ner i gången. Människor går förbi och pratar högt om att de också vill ha – och till och med Anneli Hulthén är peppad på kolonigrejen. Hon  tänker i en
artikel högt om att riva upp asfalten på parkeringsplatsen vid Sahlgrenska och göra den till koloniområde igen och säger att ”all kommunal mark som inte är tänkt för något annat är tänkbara för att bli koloniområden”. Heja.

_______________________________________________________________
Läs mer om nya ekologiska kolonistugeområden som ska utvecklas i Göteborg >>


Helhelgshäng



Fint med en gudson som delar min förkärlek till maraccasägg, handklapp och nummerskivetelefoner. Och med en särdeles klok syster som förstår det allra mesta.

Språket är den viktigaste vägen in i det svenska samhället, det är nästan alla överens om

skriver Maciej Zaremba i ny artikelserie, I väntan på Sverige. Mät din snorre tar upp kass sfi som en del i integrationsproblemet och menar att den som är uppvuxen med svenskan inte inser vilket märkvärdigt språk hon talar.



[...]
Och så de svenska tonfallen: Här ropar matgästen ”Är du inte riktigt klok?” när kyparen försöker duka ut resterna av snapsen. Varje svensk förstår att yttrandet anspelar på gästens törst, inte på kyparens förstånd. Men numera finns det kypare som inte förstår. De tar det personligt. Jo, de behärskar språket, men inte dess nervsystem.

Inger Lindberg, professor i svenska som andra språk, som råkat ut för detta missförstånd, finner att utlänningen hade behövt studera den svenska dryckeskulturens historia, med all dess törst och skuld, nykterister och motboken – för att förstå ett tonfall. Så vems var felet? Kyparens, som visste för litet om nordisk spritneuros, eller professorns som visste för litet om kyparen? Kanske brast de båda i ”multikulturell kompetens”? Se där, en bra utgångspunkt för debatten om vem som bör anpassas till vem.




[...]

Det tog mig tre dagar att lista ut vad för slags kurs som fru Ambro nu har gått i tre månader. Hon kunde inte säga adressen eller skolans namn. Man tar en buss som kanske heter 1831 som går från Farsta, berättar fru Ambro, sedan stiger man av efter Telje. Telje i Farsta? Jaså, Telia! Det gör hon varje eftermiddag, fem dagar i veckan. Hon är 59 år, mycket trött efter svensklektionerna på förmiddagarna, särskilt som hon inte hinner äta på vägen från Vårberg till Farsta. Så vad går den andra kursen ut på? ”Det kan jag tyvärr inte berätta”, säger fru Ambro, ”för jag förstår inte vad de säger. Men jag tror att det handlar om väder.” Hon har haft en affär i Mogadishu, talar även arabiska, men har aldrig lärt sig att läsa. (Hennes modersmål somali blev skriftspråk först 1972.) Hon vill inte åka till Farsta ”för att i tre timmar titta på klockan”. Men om hon inte gör det får hon inga matpengar.

Kursen heter Tema
kommunikation. Företaget som sålt in den till Stockholms kommun heter Competens Utbildning AB. Det heter att eleverna skall få träning i vardagssvenska. Skriva brev, till exempel. Läkarstudenten från Tasjkent verkar klara det fint. Men är det en lektion jag bevittnar? Läraren talar mest själv, ja, faktiskt om vädret. ”Nu är det höst, löven faller. Vi skall ställa om klockan.” Ibland ställer hon en fråga, men rättar aldrig svaren. Vad gör fru Ambro i denna klass? Jag klockade: under det schemalagda tretimmarspasset fick hon öva sin svenska i en minut och tjugo sekunder. Det var den gången hon förstod frågan. För dessa sekunder betalade vi till Competens Utbildning AB 240 kronor. Vilket motsvarar ett pris av cirka 15.000 kronor per timme för fru Ambros effektiva språkträning.

Efteråt frågar jag platschefen varför hon inte genast meddelade kommunen att fru Ambro inte skulle få någon nytta av dessa lektioner (av vilka hon nu avverkat fem hundra). Det skulle varje normal lärare ha gjort. Då skruvar platschefen på sig och säger att ”lyssna till språket tillför alltid någonting”. Det är sant. Men fru Ambro har redan en radio.


Men säg inte att den dyra ”introduktionen” är en dålig affär. De 4 840 kronor som Competens inkasserar per månad för att förvara fru Ambro är mer än vad hon själv har att leva på.

”De tänkte bara på pengar”,
säger en lärare som arbetat för företaget i början av decenniet. ”Nu skall det vara mångfald överallt, men kan man verkligen ha svensklärare som inte kan stava?” undrar en annan före detta anställd. Nyligen sänkte företaget lärarlönerna till de lägsta i branschen och ökade deras pensum till trettio klocktimmar i veckan, nära det dubbla mot vad som gäller i gymnasiet. Förr i tiden kallades sådant ”utsugning”. Alla vet att någon undervisning värd namnet kan det inte bli under sådana villkor.

Nu undrar kanske läsaren vilka de är, dessa kapitalister som upptäckt att flyktingen är en lönsam affär. Ordförande i Competens Utbildning AB heter Tomas Eneroth, ledamot av SAP:s styrelse, tidigare ordförande för riksdagens utbildningsutskott och även för Lernia. Och vd:n heter Jonas Thoursie, den förres kamrat sedan tiden i SSU.

[...]


Vårvinter

Jag skriver listor. De handlar om pallkragar och stringbokhyllor och att ringblommor kan sås samtidigt som spenat. Jag handlar praktiska böcker på Konsums bokrea (vägatlas till bilen, handbok för köksträdgården till kolonin). Det handlar om framåtblickande.

Förbannat trött.
Lindar in mig i filtar på balkongen ibland.
Går på fest, årsmöte, till jobb, hem, på födelsedagssoppa, till vänner.
Får besök, inspiration, telefonsamtal.
Blir väckt av nynerladdad musik och The Boy With the Arab Strap, tidsinställda lampor och kaffe.
Blir glad av att göra andra människor glada.