Fortfarande februari (2011)
Någon annanstans, långt bort men tämligen nära, pågår det en revolution. Tahirirtorget som väl egentligen mest är en uppgång ur metron för mig, har blivit Befrielsetorget. Bilderna, rapporterna går naturligtvis inte att förstå.
***
Någon frågade Montaigne, femtonhundratalsfilosofen och essäisten Michel Montaigne, varför vänskapen mellan honom och hans närmaste vän var som den var.
”För att det var han. För att det var jag”, svarade Montaigne.
- B.M.
You are here
Kanske att man skulle kunna inbilla sig att ens vardag alltid ser ut så -
att man sitter och lunchar med Håkan Hellström näst intill, man pratar drömmar och visioner och inkluderar sådana som faktiskt håller på att bli av,
man har överhuvudtaget bra samtal och håller sig saklig i mer dramatiska diskussioner. Solen skiner och man stannar till på Kafé Zenit precis innan stängning och köper med sig dadelbollar hem.
Det vore bra så. Det var så en tisdag i februari och det är bra så men det fångar in absolut ingenting alls av det där andra. Av ilska och besvikelse, frustrationer och kräksjuka.
Det är rörigt nu, på många sätt. Många gamla men många nya; detta ständiga uppdaterande av röran. Och ok, den är i sig inte bara bedrövelse men det kan bli för mycket när det läggs ihop (och läggs ihop det gör det). Det blir lätt så just nu, för mycket.
Det skulle ha varit den där roliga veckan med brasiliansk soul och filmfestival och vänner och Lagerhuset och fest i kollektivet och besök från Genéve. Bästa sortens besök blev det; någon man kan sova ihop med och ändå få ut massa av,
men i övrigt jag och Eja med pingpongmagsjuka. Det borde inte ta så hårt. Jag borde inte vara så känslig, skulle inte ha målat upp de där bilderna av kunde varit.
I övrigt banankartonger.
att man sitter och lunchar med Håkan Hellström näst intill, man pratar drömmar och visioner och inkluderar sådana som faktiskt håller på att bli av,
man har överhuvudtaget bra samtal och håller sig saklig i mer dramatiska diskussioner. Solen skiner och man stannar till på Kafé Zenit precis innan stängning och köper med sig dadelbollar hem.
Det vore bra så. Det var så en tisdag i februari och det är bra så men det fångar in absolut ingenting alls av det där andra. Av ilska och besvikelse, frustrationer och kräksjuka.
Det är rörigt nu, på många sätt. Många gamla men många nya; detta ständiga uppdaterande av röran. Och ok, den är i sig inte bara bedrövelse men det kan bli för mycket när det läggs ihop (och läggs ihop det gör det). Det blir lätt så just nu, för mycket.
Det skulle ha varit den där roliga veckan med brasiliansk soul och filmfestival och vänner och Lagerhuset och fest i kollektivet och besök från Genéve. Bästa sortens besök blev det; någon man kan sova ihop med och ändå få ut massa av,
men i övrigt jag och Eja med pingpongmagsjuka. Det borde inte ta så hårt. Jag borde inte vara så känslig, skulle inte ha målat upp de där bilderna av kunde varit.
I övrigt banankartonger.
Längtan
"Man måste vara mycket stark för att orka vara en underlig människa."
- Haruki Murakami
Någon annanstans än här
Men vänta. Om jag skriver, då hinner jag med. Då kommer tanken ikapp. Det handlar väl om att ge sig själv tid tror jag. Att stanna upp tillräckligt länge för att formulera sig, om inte för någon annan så åtminstone för sig själv.
Tillbaka på papper. Det är inte fel men lite opraktiskt.
Mycket av de där övermönstrade pocketanteckningsböckerna ligger bland allting annat i kartonger någonstans och det blir inte ordning på var och ingen kronologi. Och så skriver jag någon annanstans, dumma ställen som i min jobbkalender som ska vara strukturerad och överblickbar och inte full med krafs. Ingen reda. Men så finns det dagar som ändå inte har så många ord och då spelar det liksom mindre roll. Att allt flyter samman. Att det glider isär. Och det är ändå alldeles för kallt.
Nu längtar jag till att kökssoffan är på plats.
Tillbaka på papper. Det är inte fel men lite opraktiskt.
Mycket av de där övermönstrade pocketanteckningsböckerna ligger bland allting annat i kartonger någonstans och det blir inte ordning på var och ingen kronologi. Och så skriver jag någon annanstans, dumma ställen som i min jobbkalender som ska vara strukturerad och överblickbar och inte full med krafs. Ingen reda. Men så finns det dagar som ändå inte har så många ord och då spelar det liksom mindre roll. Att allt flyter samman. Att det glider isär. Och det är ändå alldeles för kallt.
Nu längtar jag till att kökssoffan är på plats.